Som rubriken antyder är det ett faktum att jag känner mig på gränsen till utmattad just nu... Att ha en liten fyramånaders baby är som att springa ett maratonlopp och just när man passerat mållinjen så kommer någon och klappar en på axeln och säger "Jaha, ställ upp på startlinjen, nu kör vi igen!". Ja, kroppen är helseg och huvudet likaså, allt som oftast. Känner mig superstel i nacke, axlar och rygg samtidigt som jag inte hinner med att träna eller göra något för att förbättra det hela... Ont har jag och grinig blir jag! Det var ingen som förberedde mig på att kroppen skulle kännas så här efter förlossningen. Ok, jag förstod att det skulle vara tufft men att man skulle åldras sådär en 10 år rent fysiskt, det var jag inte helt införstådd med. Ok, det är självvalt och jag älskar min lille guldklimp högt, givetvis, men faktum kvarstår, jag är slut i rutan. Problemet är att man inte kan ta ledigt. Man är mamma 24 timmar om dygnet. Även om jag lämnar över ansvaret till någon annan en stund så är det svårt att släppa och bara vara Camilla. Alvin finns alltid i mina tankar och frågor som "Har han det bra nu?" och "Hur går det egentligen?" cirkulerar i skallen på mig. Jag har aldrig varit kontrollmänniska på detta sätt tidigare utan brukar kunna lita på att andra kan göra det jag gör minst lika bra, om inte bättre ;) men nu är det hopplöst... Sedan verkar det som om vissa tror att man är ledig när man är föräldraledig. Jag säger bara NOT!!!! Jag leker, matar och bär omkring hela dagarna och detta utan att ha fått sova en hel natt på 4 månader.... Ja,, kanske inte så konstigt att man är lite trött.
Känner mig dessutom ngt missförstådd av min omgivning just nu... Kommunikationen kunde nog vara bättre men det är inte enkelt när man är trött och småirriterad. Det är lätt att man slänger ur sig både det ena och det andra... Ibland känns det rättså hopplöst faktiskt. Tur att jag har sådana fantastiska vänner som lyssnar och förstår. Det känns så mycket bättre när man har fått ett "Jag förstår." av någon som faktiskt har varit i samma situation som en själv.
Vilken klagosång detta blev. Fast det är nästan lite terapeutiskt att få skriva av sig. Ni får stå ut, ni stackare som läser ;)! Nu måste jag ta tag i allt som ska göras här hemma! Smart att sätta sig och blogga när lilleman faktiskt sover en stund... Är det det som kallas för egentid :)?
KRAM!
