Mörkt och grått, kallt och rått ute. Det är inte en inspirerande årstid just nu. Mys med ljus, god mat och umgänge kan ju lätta upp en del men om man liksom inte mår så bra i sig själv så hjälper inte detta... Livet är inte lätt, det ska ingen inbilla sig men det kan ju vara enklare än svårast s.a.s. Pusselbitarna blir ibland alldeles för svåra att få ihop och då blir bilden aldrig tydlig.
Nu känner jag att jag har för mycket som är jobbigt omkring mig. Det går att stuva undan allt som är tufft och svårt länge men inte för alltid. Jag hade placerat det under en lucka, förseglat den med ett starkt hänglås och barrikaderat luckan. Nu är tiden inne för att bearbeta saker och ting och det är jobbigt, rent ut sagt för jävligt. Det är bara till att kasta sig in i elden och slicka såren efteråt liksom.
Det känns precis som om jag ofta är clownen som skrattar utåt men gråter inombords. Fasaden är polerad, leendet sitter i mungipan och tårarna bränner bakom ögonlocken när någon frågar hur det är och visar omtanke på riktigt och inte bara av ren artighet. Tyck för allt i världen inte synd om mig! Det är inte det jag är ute efter. Jag behöver bara lyfta på locket, ventilera lite grann och som sagt, slicka såren emellanåt.
Svåra saker händer oss alla då och då och en del drabbas hårdare än andra. Jag tillhör inte dem. Jag är så tacksam över allt fint jag har i mitt liv. Jag försöker bara hitta min inre glöd igen, min "fighting spirit", så att jag kan ta tag i det som just nu tynger mitt sinne. Så, om inte leendet sitter där, om inte lystern i ögonen finns där, om stegen inte är energiska och idéerna inte lika skarpsinniga som de kan vara, ta mig som jag är! Jag kommer igen! Jag ska bara bryta ihop först istället för att bita ihop.
