Saknad

Mitt hjärta blöder emellanåt och jag förstår inte hur jag kan le på utsidan när insidan känns så grå. Så många känslor som ryms i ett leende. Rädsla, sorg, saknad, vemod, en gnutta ilska (jag verkar ganska oförmögen att bli arg på den som egentligen förtjänar det mest just nu), saknad, oro, en gnutta hopp. Det finns så mycket att säga om allt som har hänt, ändå finner jag inga ord just nu. Det är bara tomt...

Hur kan livet bli så annorlunda mot vad man har tänkt sig? Det bästa är ju om man först accepterar för att sedan börja tänka framåt och planera för något nytt. Fast vissa saker är svåra att acceptera och lämna som de är. Jag saknar mitt vackra, mysiga och speciella hus. Jag saknar känslan av trygghet, känslan av tillit, att verkligen kunna känna tillit. Allting har gått sönder. Jag är nog ganska trasig inombords just nu. Det är konstigt, jag känner mig starkare än någonsin, eftersom jag har tagit mig igenom något som jag inte riktigt visste hur jag skulle klara av att ta mig igenom men jag är också skörare än någonsin förut. Känslorna ligger mer än någonsin utanpå vissa dagar.Tårarna finns där, nära till hands och jag har lärt mig den hårda vägen att låta dem komma. Det är bättre att rensa ut och gråta än att ångesten slår klorna i en... Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag skulle vilja skriva ner allt jag har varit med om, kanske blir det en bok någon gång... Det som har hänt mig, det tror man inte kan hända "en helt vanlig tjej".

Det är så mycket som har förändrats inom loppet av bara några månader. Jag har separerat, flyttat, blivit av med min älskade, älskade Elda, förlorat min trygga, mysiga katt Frans, fått en ny liten vän, Samba, som ger mitt liv nytt ljus och bytt jobb. Tunga saker. Mycket på en gång. Jag kan säga att utan mina vänner och min familj hade jag aldrig tagit mig igenom allt detta med förståndet i behåll.

Så, här sitter jag nu, något tilltufsad rent själsligt men i eget boende och med lite, lite lugn i sinnet. Det kan definitivt vara sämre. Det har definitivt varit sämre.

Farväl!

Här sitter jag och har bestämt mig för att skriva ner mina tankar och känslor om något av det svåraste du kan vara med om som djurägare. Jag har flytt från mina känslor nu i några dagar, bara för att överleva mentalt. Men nu måste jag dyka ner i det svarta, ner i avgrunden, ett tag, för att kunna komma över det som har varit.

I torsdags tog jag beslutet att min älskade vän Elda skulle få somna in. Det var givetvis ett kvalfyllt beslut som bara gör ont och känns alldeles för jävligt.

Hela det här året har gått ut på att kämpa och överleva för min del... För Eldas del har det inte varit mycket bättre. Den 6 januari i år sprang hon efter sin sista hare. Hon fick liksom tvärstopp mitt i jakten, gjorde en volt och kom upp på tre ben. Det visade sig att hon hade slitit av ledbanden i vänster fram. Hon stelopererades i februari. Efter en vecka upptäcktes första skavsåret under gipset. Vi for ut och in till djursjukhuset tre gånger i veckan för omläggning av sår och byte av gips. Efter någon månad så konstaterades att det var multiresistenta bakterier i såren... Då gick jag nästan in i väggen. Jag blev sjukskriven. Andra saker i mitt liv tillsammans med detta blev bara för mycket.

Vi fortsatte att kämpa på med såren och efter många veckor med gipsskena så plockades den av och nu tänkte vi att det skulle bli lättare för såren att läka. Ett av såren läkte dock inte ihop. Till slut sattes antibiotika in. Såret gav med sig och vi var på treadmil, s.k. vattentrask en gång. Sedan öppnade sig ett nytt sår... Då konstaterade veterinären att en av skruvarna hade lossnat och flyttat på sig, förmodligen p.g.a. infektionen som hade gått in i benet. Veterinären tyckte att det enda vi kunde göra var att plocka ut implantatet som de hade satt in för att stärka upp benet. Bakterierna har en tendens att gömma sig under plattan nämligen. Elda genomgick sin andra operation den 23 maj. Så var det dags för gips igen och fortsättning på antibiotikakuren. Gipset plockades av efter ett antal veckor och såren såg ut att läka fint.Vi började på rehab och jag tänkte att nu, nu är det på bättringsvägen. Men hältan ville inte bli bättre. Jag kontaktade en duktig hundsjukgymnast som jag känner och vi åkte de 3 timmarna till henne för att se om det kunde vara något annat som orsakade hennes hälta. Röntgen och ultraljud hade inte visat något men när veterinären klämde på vissa ställen på bogbladet så gjorde det så ont att hon visade tänderna rejält och det var inte något hon gjorde i första taget... Min vän hundsjukgymnasten hjälpte Elda ett par gånger och lämnade sedan över uppdraget till en som fanns lite närmare mig. Vi var där ett par gånger men hältan stod inte i proportion till övriga problem i hennes kropp... Vi åkte in till djursjukhuset på återbesök och röntgen visade att benet inte hade läkts längst ner. Hon fick injektioner med smärtstillande och veterinären började prata om en ny operation, benmärgstransplantation, för att sätta igång läkningsprocessen igen. Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att det inte skulle bli fler operationer på min älskade hund.

Elda fick ytterligare en injektion med anitinflammatoriskt och smärtstillande och hon hade mindre ont när man rörde vid benet men hon hoppade på tre ben. Lika lycklig som vanligt var hon dock och jag började vackla i mitt beslut att inte operera henne igen... Men efter att ha pratat med många i min omgivning, hundkompisar, andra vänner och min familj så bestämde jag mig. Hon skulle slippa att ha ont mer. Hon skulle få springa på de evigt gröna ängarna. Jag skulle släppa min egen egoistiska önskan om att få ha henne kvar hos mig. Regnbågsbron väntade på henne.

Till Elda

TACK än en gång för allt du gav mig. Du har hjälpt mig igenom den svåraste perioden i mitt liv hittills och givit mig styrka när jag inte trodde att jag skulle orka en dag till. Du var den modigaste, tåligaste och mest godhjärtade jag någonsin träffat. Jag hoppas att du förstår att jag gjorde detta för din skull. Du ska inte ha ont. Du ska få springa, busa och jaga harar så mycket du vill. Du älskade att susa fram över fälten och i skogen, det får du göra nu. Den sista stunden av lek och träning du gav mig kommer jag alltid att minnas och den lever jag på länge. Du är värd det bästa för du är den absolut bästa vän en människa kan ha. Jag saknar dig så att det gör ont i hela kroppen och tårarna rinner så att jag knappt kan se vad jag skriver men smärtan måste ut och jag måste igenom sorgen. Det går inte att fly. Älskade, älskade Elda, du var den starkaste hund jag mött, en fantastisk collie som jag är så tacksam över att jag har fått ha som följeslagare. Du vek aldrig från min sida och du visste innan jag själv visste det när jag behövde tröst och stöd. Då kom du och ställde dig bredvid mig och bara var nära. I dina ögon kunde jag se att du förstod. Med dig var allt så okomplicerat. Jag har sällan eller aldrig sett dig rädd för någonting, du var alltid med på att hitta på något, att träna tillsammans, lydnad, sök, spår eller bara lite klickerträning, du sa alltid YES. När det inte hände någonting så bara la du dig ner och väntade, du kunde konsten att koppla av och spara energi. Gud vad jag älskade den egenskapen hos dig. Du fattas mig och jag älskar dig, du kommer alltid att bo i mitt hjärta, lilla gumman. Tänk om jag kunde få krama dig en gång till, bara en gång till... Det blir aldrig detsamma utan dig.

Tack min älskade vän! Ta hand om dig nu!

/din matte

Dynamiska duon. Elda och Zally har växt upp ihop.

Leklust. Elda hade en, hos collie, sällan skådad kamplust och vilket gripande sen...

Lycklig!

Elda var en naturbegåvning i söket. Där fick hon utlopp för sin energi och hon fick göra det hon älskade mest, springa och busa med människor och använda sin näsa. 

Smör i hjärnan.

Smör i hjärnan. Så känns det just nu. Jag är så ofantligt trött och det känns som om hjärnan är full med skit, skit som gör att allt det fina, underbara, glada och kreativa inte får plats.

Jag gnäller inte, jag bara konstaterar att så är fallet. Jag struntar i om det låter negativt, om jag låter bitter eller om jag inte är ett dugg inspirerande just nu. Jag bara är. Jag orkar inget annat för tillfället. Den berömda bägaren har verkligen runnit över. Sjukskriven. Herregud! Jag som aldrig har varit hemma mer än en vecka från jobb...Men vad gör man när energin är helt slut och sinnet är så tungt så tungt?

Allt sammantaget har bara blivit alldeles för mycket. Har under flera år haft en tuff situation i livet och redan i höstas fick jag diagnosen utmattningssyndrom. Jag har, sedan dess, kört på och jobbat heltid, pendlat, varit mamma, matte och sambo. När Elda skadade sig i början av januari så blev det ytterligare en syssla och ett orosmoment att lägga till i listan över "to do". I veckan fick jag besked på att hon har resistenta bakterier i sitt skavsår. Nu säger min kropp och själ ifrån. Ibland känns det som om jag bara är en skärva av mitt forna jag. Var är glädjen, var är glöden, var är den tokiga energi som jag brukar ha? Ni som har känt mig länge vet vad jag pratar om. Ni som inte har känt mig så länge, ni har inte sett mitt rätta jag, en Camilla i sin fulla potential. Jag brukar vara en idéspruta, sprallig och energisk och inte vara rädd för utmaningar. Nu är det precis tvärtom. Mitt mål är att hämta tillbaka kraften, att läka inombords och hitta ut.

Varför skriver hon om detta och öppnar sig på detta sätt? Så tänker nog många. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Jag skriver i terapeutiskt syfte. Jag mår lite, lite bättre av att få "skriva av mig". Att skriva utan mottagare ligger inte för mig. Punkt.

KRAM,
C