Mitt hjärta blöder emellanåt och jag förstår inte hur jag kan le på utsidan när insidan känns så grå. Så många känslor som ryms i ett leende. Rädsla, sorg, saknad, vemod, en gnutta ilska (jag verkar ganska oförmögen att bli arg på den som egentligen förtjänar det mest just nu), saknad, oro, en gnutta hopp. Det finns så mycket att säga om allt som har hänt, ändå finner jag inga ord just nu. Det är bara tomt...
Hur kan livet bli så annorlunda mot vad man har tänkt sig? Det bästa är ju om man först accepterar för att sedan börja tänka framåt och planera för något nytt. Fast vissa saker är svåra att acceptera och lämna som de är. Jag saknar mitt vackra, mysiga och speciella hus. Jag saknar känslan av trygghet, känslan av tillit, att verkligen kunna känna tillit. Allting har gått sönder. Jag är nog ganska trasig inombords just nu. Det är konstigt, jag känner mig starkare än någonsin, eftersom jag har tagit mig igenom något som jag inte riktigt visste hur jag skulle klara av att ta mig igenom men jag är också skörare än någonsin förut. Känslorna ligger mer än någonsin utanpå vissa dagar.Tårarna finns där, nära till hands och jag har lärt mig den hårda vägen att låta dem komma. Det är bättre att rensa ut och gråta än att ångesten slår klorna i en... Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag skulle vilja skriva ner allt jag har varit med om, kanske blir det en bok någon gång... Det som har hänt mig, det tror man inte kan hända "en helt vanlig tjej".
Det är så mycket som har förändrats inom loppet av bara några månader. Jag har separerat, flyttat, blivit av med min älskade, älskade Elda, förlorat min trygga, mysiga katt Frans, fått en ny liten vän, Samba, som ger mitt liv nytt ljus och bytt jobb. Tunga saker. Mycket på en gång. Jag kan säga att utan mina vänner och min familj hade jag aldrig tagit mig igenom allt detta med förståndet i behåll.
Så, här sitter jag nu, något tilltufsad rent själsligt men i eget boende och med lite, lite lugn i sinnet. Det kan definitivt vara sämre. Det har definitivt varit sämre.
