Vilken helg. Många känslor har farit genom min kropp, det kan jag lova. Jag är inne i en bearbetningsfas och har suttit och kollat igenom gamla foton. Har blivit påmind om allt som varit och om hur tuffa de senaste åren har varit. Det känns som om jag har varit i helvetet och vänt, ett par gånger.

Underbara natur som ger mig så mycket.

Zamba, min "partner in crime" dessa helger utan Alvin.

Sorgen kommer jag att få dras med ett tag till, det förstår jag. Jag kan inte gå runt den, jag måste liksom ta mig igenom den, tills den bleknar och ger mer plats åt ljus, glädje och energi i mitt liv. Jag är bra på att stoppa undan jobbiga känslor och tankar. Jag är en överlevare och packar väskan noga så att de svåra upplevelserna inte ska kunna ta över utan att jag ska kunna resa dit jag ska i livet. Men ibland så måste jag stanna upp och se tillbaka och bara minnas. Sorgen måste få ta plats. En dag ska jag resa mig ur den och då kommer jag att vara starkare än någonsin förr.

Jag ser på mitt gamla hus, mitt drömhem, och mina vovvar, som bodde hos mig då och saknar och längtar. Jag ser på Alvin, som liten knodd, och saknar den tiden, samtidigt som jag njuter av den fantastiska kille han har blivit.

Jag har ena benet kvar i det förflutna och så måste det få lov att vara. Det tar tid att bearbeta allt. En tuff separation, två flyttar efter det, byte av jobb och förlusten av två vovvar. Livet har mycket att ge och jag har så himla mycket att vara tacksam över, så mycket kärlek och ljus i mitt liv.

En bra sak den här helgen är att jag verkligen har tagit hand om mig själv. Jag har tränat och kopplat av och ätit bra mat. Så energinivån är ganska hög, trots allt. Detta är sådant som ofta kommer lite i skymundan när Alvin är hos mig så jag passar på när jag är själv. Det har varit tufft att vara utan min skatt denna helg. Känslan av saknad, av att känna sig halv, har överskuggat det mesta. Därför försöker jag att göra sådant som jag inte hinner/orkar när Alvin är här.