Jag är inte glad. Jag är ledsen eller tom inombords, likgiltig inför livet emellanåt. Jag känner mig ensam, liten och fruktansvärt tung till sinnes. I perioder kan jag känna mig lite lättare om hjärtat och må ganska bra men sedan kommer den objudne gästen igen, Herr Sorg, på besök. Han tar all min glädje, all min inspiration, alla mina framtidsdrömmar och mitt hopp och bara kastar iväg dem. Jag är så himla arg på detta!!! Jag VILL inte känna mig så här ledsen. Tårarna bara bränner innanför ögonlocken.
Jobbigt är vad det är. Jag vet att jag behöver släppa ut sorgen, att den behöver få komma ut. Men det är inte lätt. Jag vet inte varför det är så svårt för mig, varför jag har ett sådant motstånd mot att bejaka min sorg. Nu är jag ledig ett tag och jag kan ge mig själv tid att bearbeta och läka. Då kommer sorgen. Det är likadant varje gång. Och jag tänker, varje gång, hur många år ska detta ta? När tar det slut?
Jag tänker ofta på min mormor när jag känner så här. Jag har börjat tänka på henne mer och mer under den sista tiden. Kanske kan det hjälpa mig att kanalisera och släppa ut min sorg.
Funderar på detta.
//C