Bland sömnlösa nätter och blöjbyten på löpande band...

Ja, så har ett helt år gått sedan vår lille älskling kom till oss. Helt makalöst så fort tiden går alltså! Man blir helt förbluffad. Samtidigt så känns det också som en evighet eftersom det är så mycket som har hänt.

Det gör så mycket med en, detta att bli mamma. Jag har aldrig varit särskilt sentimental av mig, brukar inte gråta till filmer eller hemska saker på nyheterna. Nu klarar jag absolut inte av att se barn som far illa och jag tar illa vid mig av händelser som jag kunde stänga ute förut. Jag är mer orolig nu. Jag oroar halvt ihjäl mig för hur allting ska gå emellanåt... Mina tankar far iväg ännu längre än de gjorde tidigare och jag kan se scenarion framför mig som jag inte ens önskar min värsta fiende. Samtidigt så har livet också tagit en helt ny vändning i andra avseenden. Jag prioriterar annorlunda nu. Kanske inte så märkligt för alla andra föräldrar men det kan ibland förvåna mig hur jag avstår från saker som jag tidigare bara tog för givna. Jag älskar verkligen mina hundar t.ex. och jag är galet lycklig när jag får träna med dem men under det senaste året har jag inte riktigt fått ihop den egentid som detta kräver. Har jag gråtit blod för det? Har jag slitit mitt hår och varit riktigt grinig för det? Nej, absolut inte. Det enda som har plågat mig är mitt dåliga samvete för mina två älskade fyrbenta vänner. De har ju inte bett om att få en "lillebror" på två ben... Det var inte så här när de kom till mig liksom. Då kunde jag bara packa väskan, sätta hundarna i bilen och dra till skogen eller till klubben, helt utan en tanke på att det skulle vara någon form av lyx.

Sedan följer det också så himla mycket glädje och en enormt stor kärlek med det här att bli förälder. Herregud, hur mycket kan man älska en annan liten människa? Det är inte klokt. Jag trodde att jag förstod och visste vad det handlade om innan jag blev mamma men jag hade i själva verket inte den blekaste aning om hur stark kärleken kan vara. Vilken urkraft det är! Nu låter jag kanske lite klyschig men detta är något man inte kan förstå förrän man har varit med om det. Jag glömmer aldrig den där första tiden med lilleman. Jag hade nog kunnat gå igenom eld för hans skull, utan att blinka. Det kan jag idag också men nu hade jag kanske blinkat till litegrann först ;). Jag gick som på moln och var helt uppe i det blå. Jag kunde sitta hur länge som helst och bara titta på Alvin utan att förstå att han verkligen var vår. Det var någon som skrev till mig i samband med att vi kom hem från BB "Nu är han din att ta ut i världen varje dag." och det sa verkligen allt. Vilken fantastisk känsla! Det är sannerligen ett mirakel. Speciellt när man, som vi, kanske inte har haft så lätt för att bli föräldrar. Det var inte gjort på ett kick om man säger så ;). Alvin var verkligen efterlängtad.

Så, tack Alvin för alla sömnlösa nätter, alla gnälliga stunder och alla kiss och bajsblöjor. Tack för all oro och alla diskussioner om vem som ska gå upp med sista vällingen eller gå upp och trösta och sätta in nappen. Tack för att du tvingar oss att samarbeta om allt som är viktigt i livet. Tack för det där allra första leendet som du fyrade av en morgon när du bara var någon månad gammal. Tack för ditt kittlande skratt och ditt allra första ord samt dina första stapplande steg och din totalt avgudande blick mot mig som mamma. Tack för alla mysiga vilostunder och alla goa, goa kramar och pussar. Helt enkelt, tack för att du är du och för att just du kom till oss!

När livet står på vänt.

Jag börjar sakta, sakta känna mig som en människa igen men är väldigt, väldigt trött. Nu har vi dessutom drabbats av en tung förkylning med hosta, både jag och lilleman... Inte mycket sömn dels pga hostan men också för att lilleman är orolig och hostig :(. Men det är ett övergående problem i alla fall och jag vet ju att efter regn kommer sol. Det är i alla fall något som jag har lärt mig hittills i livet. Fast visst är det väl märkligt ändå, nu var vi så glada och lyckliga, vi var på en underbar semester med familjen och allt var helt ljuvligt. Så går rullgardinen ner och allt blir liksom förstört, man får helt enkelt inte vara glad rakt igenom känns det som... Jag är inte bitter (även om det kanske låter så) men ibland får man faktiskt lov att undra tycker jag. 

Ja, ja, vi får väl se vad framtiden har att erbjuda... Hoppas att det är något fint och bra för det har faktiskt varit lite mycket för min del under den senaste tiden. Ibland så undrar jag om jag har varit en ond människa i ett tidigare liv eller något. Eller det kanske inte finns någon sådan "världssanning" om att man straffas eller belönas för sina handlingar, vad vet jag?

Det känns just nu som om mitt liv står lite på vänt, om än bara under en kort period. Jag har verkligen dragit ner på tempot den här veckan och "bara varit". Vi har tagit hand om oss själva, jag och lilleman och försökt att komma igen. Ibland är det nog nyttigt att bara stanna upp och stänga av. Jag hade en del åtaganden den här veckan men jag avbokade allt och nu koncentrerar jag mig på att bli frisk och att hitta min glädje igen. Det är nästan lite långtråkigt... Fast jag tror att det kan vara nyttigt att ha lite tråkigt ibland. Vi människor behöver få tid att reflektera över tillvaron lite då och då. Det händer så mycket hela tiden, allt går i 200 knyck allt som oftast, även för oss som är föräldralediga konstigt nog. Jag har nästan haft mer för mig nu när jag är hemma med Alvin än när jag jobbar. Det ska fikas och umgås och man ska hinna med allt det där andra som man behöver göra för att må bra, i mitt fall handlar det om sjukgymnastik, träning och liknande. Samtidigt så springer man och "filar" på allt här hemma så att det ska se bra ut och vara trivsamt. Eftersom jag är hemma hela dagarna så står jag ju inte ut med att se röran hela tiden. Ibland undrar jag hur det ska funka när jag börjar jobba igen. Hur ska man hinna och orka då? Alla gör ju det uppenbarligen så det borde ju gå vägen på något sätt.

Nä, nu är det nog med funderingar för idag. Jag orkar helt enkelt inte vända och vrida på saker och ting mer. Bifogar några fina foton från vår fjälltripp i alla fall :).

KRAM,

C

Svårt med blixten ;).

Go och gla´.

Utsikten från vår stuga.

Den fantastiska utsikten igen. Norges toppar syns i bakgrunden.

Jag, Alvin och Elda i pulkabacken.

Undrar vem som hade roligast, mamma eller Alvin ;)?

- 18 och rimfrost i håret.

Inpackad och klar...

Marie-Louises och pappas katt Hubbe, som är en Main Coon katt. Mycket speciell pose...

Livets vara eller icke vara.

Ibland (ganska ofta i mitt fall tyvärr) så blir man verkligen påmind om livets förgänglighet. Allt kan ändras och ryckas ifrån oss så fort och man har inte en aning om varför det händer.

För en tid sedan fick jag och H ett glädjande besked. Vi skulle bli föräldrar igen :)! Det var oplanerat men vi välkomnade detta nya lilla liv in i vårt liv utan att tveka, det är ju en fantastiskt stor gåva att få uppleva att bli föräldrar tillsammans. Jag var orolig över hur vi skulle mäkta med ett barn till så tätt efter lilla A men vi pratade ihop oss och kom fram till att vi givetvis skulle klara detta tillsammans. Vi började glädjas åt att kunna ge Alvin ett syskon och att vi fått möjlighet att än en gång få uppleva och genomgå allt det underbara som det innebär att få ge liv åt en liten :). Vi var på ett tidigt ultraljud och det konstaterades att graviditeten var som den skulle, även om det var väldigt tidigt, detta eftersom jag tidigare har drabbats av ett s.k. utomkvedshavandeskap. Nu var vi lyckliga! Julen kom och vi hade en fantastisk tid tillsammans med alla våra nära och kära. Nyåret firades med en av mina allra bästa vänner, Helena och hennes man Rob. Jättemysigt hade vi med en fantastiskt god nyårsmeny och mycket trevligt umgänge.

Efter nyår åkte vi till fjällen med min far och hans sambo samt hennes son. Vi har haft en fantastiskt mysig vecka med massor av snö, pulkaåkning med lille Alvin, skidåkning för H och mig samt härligt umgänge med familjen.

I lördags, dagen innan vi skulle åka hem, hände det som inte fick hända. Jag fick en blödning med tillhörande smärtor. Detta fortsatte hela natten och pågick under hela söndagen medan vi körde hem från fjällen. Jag var helt säker på att något var fel. Det gjorde för ont och jag blödde för mycket för att det skulle vara ok. På måndagen fortsatte det och nu blev smärtorna bara värre och värre, jag mådde urdåligt. Jag kände bokstavligt talat hur livet rann ur mig och det var hemskt! Jag kände bara en stor tomhet och ville bara sjunka in i mig själv på något märkligt sätt. Mycket olikt mig. Tänk så många tankar och funderingar som föddes...

Jag var och är fortfarande helt förstörd över det som har hänt. Tänk att man kan sörja någon som man inte ens har träffat. Så många förväntningar och så mycket längtan som redan fanns, så långt innan vi faktiskt hade blivit mamma och pappa ännu en gång. Vi kvinnor blir mammor i den sekund vi bestämmer oss för att skaffa barn, så är det bara. Visst inser jag att detta är naturens sätt att ta hand om det som inte är helt friskt, att det förmodligen var något som inte stod rätt till med den lille/lilla redan från början, men det spelar ingen roll. Det känns lika tomt i alla fall. Det spelar absolut ingen roll vad någon säger till mig, även om jag givetvis uppskattar alla vänliga ord och försök till att trösta, jag är ändå så ledsen och känner mig så tung till sinnes. Jag tänker faktiskt tillåta mig själv att vara det ett tag till, det här ska få ta den tid som behövs för att såren ska kunna läka. Jag är så dålig på att tillåta mig själv att känna mig svag, sårbar och ledsen. Jag vill alltid bara gå vidare, alltid bara "kämpa på" direkt utan att faktiskt stanna upp och vara just ledsen. Jag vet att jag har så mycket att vara glad för i livet och jag är oerhört tacksam över allt jag har mitt liv som är fint. En fantastisk liten son har vi och han är verkligen ett litet mirakel, ett underverk som har kommit till oss, det inser man verkligen ännu mer nu i ljuset av det som har hänt.

Anledningen till att jag skriver detta och verkligen är så här privat och utlämnande är till stor del rent självisk. Det är och har alltid varit terapeutiskt för mig att skriva. Jag mår nästan alltid bättre när jag har tagit till pennan och skrivit av mig i svåra situationer i livet. Att skriva utan mottagare är inget som driver mig så därför får det bli på detta sätt. Jag tänker dessutom att det kanske är någon annan som har varit med om något liknande som känner igen sig och inte känner sig så ensam i sina känslor längre. Kanske kan jag, mitt i all sorg, göra något gott för någon annan.

Kram,
C