Ibland (ganska ofta i mitt fall tyvärr) så blir man verkligen påmind om livets förgänglighet. Allt kan ändras och ryckas ifrån oss så fort och man har inte en aning om varför det händer.
För en tid sedan fick jag och H ett glädjande besked. Vi skulle bli föräldrar igen :)! Det var oplanerat men vi välkomnade detta nya lilla liv in i vårt liv utan att tveka, det är ju en fantastiskt stor gåva att få uppleva att bli föräldrar tillsammans. Jag var orolig över hur vi skulle mäkta med ett barn till så tätt efter lilla A men vi pratade ihop oss och kom fram till att vi givetvis skulle klara detta tillsammans. Vi började glädjas åt att kunna ge Alvin ett syskon och att vi fått möjlighet att än en gång få uppleva och genomgå allt det underbara som det innebär att få ge liv åt en liten :). Vi var på ett tidigt ultraljud och det konstaterades att graviditeten var som den skulle, även om det var väldigt tidigt, detta eftersom jag tidigare har drabbats av ett s.k. utomkvedshavandeskap. Nu var vi lyckliga! Julen kom och vi hade en fantastisk tid tillsammans med alla våra nära och kära. Nyåret firades med en av mina allra bästa vänner, Helena och hennes man Rob. Jättemysigt hade vi med en fantastiskt god nyårsmeny och mycket trevligt umgänge.
Efter nyår åkte vi till fjällen med min far och hans sambo samt hennes son. Vi har haft en fantastiskt mysig vecka med massor av snö, pulkaåkning med lille Alvin, skidåkning för H och mig samt härligt umgänge med familjen.
I lördags, dagen innan vi skulle åka hem, hände det som inte fick hända. Jag fick en blödning med tillhörande smärtor. Detta fortsatte hela natten och pågick under hela söndagen medan vi körde hem från fjällen. Jag var helt säker på att något var fel. Det gjorde för ont och jag blödde för mycket för att det skulle vara ok. På måndagen fortsatte det och nu blev smärtorna bara värre och värre, jag mådde urdåligt. Jag kände bokstavligt talat hur livet rann ur mig och det var hemskt! Jag kände bara en stor tomhet och ville bara sjunka in i mig själv på något märkligt sätt. Mycket olikt mig. Tänk så många tankar och funderingar som föddes...
Jag var och är fortfarande helt förstörd över det som har hänt. Tänk att man kan sörja någon som man inte ens har träffat. Så många förväntningar och så mycket längtan som redan fanns, så långt innan vi faktiskt hade blivit mamma och pappa ännu en gång. Vi kvinnor blir mammor i den sekund vi bestämmer oss för att skaffa barn, så är det bara. Visst inser jag att detta är naturens sätt att ta hand om det som inte är helt friskt, att det förmodligen var något som inte stod rätt till med den lille/lilla redan från början, men det spelar ingen roll. Det känns lika tomt i alla fall. Det spelar absolut ingen roll vad någon säger till mig, även om jag givetvis uppskattar alla vänliga ord och försök till att trösta, jag är ändå så ledsen och känner mig så tung till sinnes. Jag tänker faktiskt tillåta mig själv att vara det ett tag till, det här ska få ta den tid som behövs för att såren ska kunna läka. Jag är så dålig på att tillåta mig själv att känna mig svag, sårbar och ledsen. Jag vill alltid bara gå vidare, alltid bara "kämpa på" direkt utan att faktiskt stanna upp och vara just ledsen. Jag vet att jag har så mycket att vara glad för i livet och jag är oerhört tacksam över allt jag har mitt liv som är fint. En fantastisk liten son har vi och han är verkligen ett litet mirakel, ett underverk som har kommit till oss, det inser man verkligen ännu mer nu i ljuset av det som har hänt.
Anledningen till att jag skriver detta och verkligen är så här privat och utlämnande är till stor del rent självisk. Det är och har alltid varit terapeutiskt för mig att skriva. Jag mår nästan alltid bättre när jag har tagit till pennan och skrivit av mig i svåra situationer i livet. Att skriva utan mottagare är inget som driver mig så därför får det bli på detta sätt. Jag tänker dessutom att det kanske är någon annan som har varit med om något liknande som känner igen sig och inte känner sig så ensam i sina känslor längre. Kanske kan jag, mitt i all sorg, göra något gott för någon annan.
Kram,
C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar