Sällan har det känts så tungt att det inte ens går att må bättre genom att skriva om det... Så är det just nu. Jag mår bara illa av att tänka på det. Jag mår bara illa av att skriva men jag tvingar mig själv just nu i tron att det kanske finns något terapeutiskt i det, trots allt.
Jag är så ledsen för allt. Det är så himla tråkigt att det skulle bli på detta sätt. Jag vill inte sitta här, ensam med en arg och besviken Alvin. Jag vill inte sitta här med tårarna rinnande nerför kinderna och oron som kommer om natten så att jag inte kan sova. Jag har inte bett om att ha dessa märkliga drömmar, drömmar om mitt gamla hus, där jag smyger omkring och ogillar alla förändringar som de nya ägarna säkert har gjort. Jag vill känna mig hel igen. Jag vill ha energi. Jag vill känna framtidstro och glädje. Jag vill känna mig hemma och trygg och lugn igen. Det var länge sedan jag kände mig trygg och lugn på riktigt. Inre frid, vad är det?
Ovanstående skrevs för ett par veckor sedan och det var en dålig dag. Tyvärr kommer dem och går, dessa tunga perioder och det är väl bara till att acceptera att jag är inne i en bearbetningsfas. Mycket har ju hänt under det senaste året. Igår hette Zamba Elda hela dagen . Som jag saknar henne ❤. Minnena väller fram ibland och jag blir alldeles förbi av sorg och förtvivlan.
Men det finns bra dagar också. Jag försöker att hitta på roliga saker och koppla av för att hitta balansen igen. Idag står det hundträning på schemat. Det ska bli skoj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar