Livet...

Vilken berg och dalbana livet är. Vi knatar på och försöker hitta en balans i tillvaron, de allra flesta av oss. Vi vill bli älskade, vi vill få vara som vi är och känna oss älskade för dem vi är, förbehållslöst. Är det ändå inte det livet går ut på? Att älska och att bli älskad. Att veta att du duger som du är och att du kan känna tillit till världen omkring dig.

Jag är kantstött just nu, som en frukt som har trillat ner från trädet och slagit i marken alldeles för hårt. Jag kan liksom inte läka riktigt för att jag känner att jag först behöver hitta hoppet och framtidstron igen.

Dagar och kvällar med vänner, skratt, god mat och dryck samt värme och kärlek får mig att tro på livet igen. Får mig att leva och våga känna glädje igen. Ibland är det rörigt och stökigt när vi ses, barn, hundar, bus, skratt och tårar i en salig blandning. Men det är ju det som är livet. Vi är här för varandra. Som jag brukar tänka, ett slitet citat "No man is an island." Vi behöver varandra. Relationer stökar och bökar med oss, gör oss sårbara och låter oss känna starkt, ibland är det jobbigt men det ger ju så mycket också.

En del relationer tar mer än de ger... Då vill jag sticka huvudet i sanden eller fly hals över huvud alternativt slåss mot det som är tufft. Jag är ingen krigisk natur, tvärtom är jag ofta alldeles för snäll, jag vill inte bråka. Därför hamnar jag ofta i rollen som den som ger mer än den tar. Kanske vinner jag mer på det, trots allt, i slutändan? Jag vet inte, jag har inga svar. Jag önskar just nu bara att jag kunde få lugn och ro, att jag kunde få andas fritt och sänka axlarna. Tänk att få vakna och känna sig lugn och glad, bekymmersfri på något sätt. Jag längtar efter den dagen!

Tunga tankar...

Sällan har det känts så tungt att det inte ens går att må bättre genom att skriva om det... Så är det just nu. Jag mår bara illa av att tänka på det. Jag mår bara illa av att skriva men jag tvingar mig själv just nu i tron att det kanske finns något terapeutiskt i det, trots allt.

Jag är så ledsen för allt. Det är så himla tråkigt att det skulle bli på detta sätt. Jag vill inte sitta här, ensam med en arg och besviken Alvin. Jag vill inte sitta här med tårarna rinnande nerför kinderna och oron som kommer om natten så att jag inte kan sova. Jag har inte bett om att ha dessa märkliga drömmar, drömmar om mitt gamla hus, där jag smyger omkring och ogillar alla förändringar som de nya ägarna säkert har gjort. Jag vill känna mig hel igen. Jag vill ha energi. Jag vill känna framtidstro och glädje. Jag vill känna mig hemma och trygg och lugn igen. Det var länge sedan jag kände mig trygg och lugn på riktigt. Inre frid, vad är det?

Ovanstående skrevs för ett par veckor sedan och det var en dålig dag. Tyvärr kommer dem och går, dessa tunga perioder och det är väl bara till att acceptera att jag är inne i en bearbetningsfas. Mycket har ju hänt under det senaste året. Igår hette Zamba Elda hela dagen . Som jag saknar henne ❤. Minnena väller fram ibland och jag blir alldeles förbi av sorg och förtvivlan.

Men det finns bra dagar också. Jag försöker att hitta på roliga saker och koppla av för att hitta balansen igen. Idag står det hundträning på schemat. Det ska bli skoj.