Vilken helg. Många känslor har farit genom min kropp, det kan jag lova. Jag är inne i en bearbetningsfas och har suttit och kollat igenom gamla foton. Har blivit påmind om allt som varit och om hur tuffa de senaste åren har varit. Det känns som om jag har varit i helvetet och vänt, ett par gånger.

Underbara natur som ger mig så mycket.

Zamba, min "partner in crime" dessa helger utan Alvin.

Sorgen kommer jag att få dras med ett tag till, det förstår jag. Jag kan inte gå runt den, jag måste liksom ta mig igenom den, tills den bleknar och ger mer plats åt ljus, glädje och energi i mitt liv. Jag är bra på att stoppa undan jobbiga känslor och tankar. Jag är en överlevare och packar väskan noga så att de svåra upplevelserna inte ska kunna ta över utan att jag ska kunna resa dit jag ska i livet. Men ibland så måste jag stanna upp och se tillbaka och bara minnas. Sorgen måste få ta plats. En dag ska jag resa mig ur den och då kommer jag att vara starkare än någonsin förr.

Jag ser på mitt gamla hus, mitt drömhem, och mina vovvar, som bodde hos mig då och saknar och längtar. Jag ser på Alvin, som liten knodd, och saknar den tiden, samtidigt som jag njuter av den fantastiska kille han har blivit.

Jag har ena benet kvar i det förflutna och så måste det få lov att vara. Det tar tid att bearbeta allt. En tuff separation, två flyttar efter det, byte av jobb och förlusten av två vovvar. Livet har mycket att ge och jag har så himla mycket att vara tacksam över, så mycket kärlek och ljus i mitt liv.

En bra sak den här helgen är att jag verkligen har tagit hand om mig själv. Jag har tränat och kopplat av och ätit bra mat. Så energinivån är ganska hög, trots allt. Detta är sådant som ofta kommer lite i skymundan när Alvin är hos mig så jag passar på när jag är själv. Det har varit tufft att vara utan min skatt denna helg. Känslan av saknad, av att känna sig halv, har överskuggat det mesta. Därför försöker jag att göra sådant som jag inte hinner/orkar när Alvin är här.

Sorg.

Usch, vilken tung, tung dag. Kan knappt skriva för jag är så ledsen. Idag har jag varit på en av de vackraste och jobbigaste begravningar jag har varit med om. Min kusin Sarah gick bort den den 27 april i år, endast 42 år gammal. Jag kan inte fatta det. Vi har inte haft så mycket kontakt i vårt vuxna liv men när vi var små så lekte vi jättemycket och vi hade väldigt kul tillsammans. Jag minns att hon hade en lite galen humor som jag gillade också hade vi samma intresse, nämligen hästar. Vi lekte alltid häst i farmors stuga om somrarna. I hennes förråd bodde de vackraste och mest intelligenta hästarna som fanns. Vilka underbara minnen som sköljer över mig när jag tänker tillbaka. Jag kommer ihåg en gång när jag var och hälsade på Sarah och vi gick till ett stall som låg alldeles i närheten av där hon bodde. Familjen bodde då på landet, i skogen. I stallet fick vi låna två hästar som vi fick rida ut på i skogen. Vilken dröm! Vi for fram som två galningar i skogen och det var verkligen livsfarligt men vilken frihetskänsla det gav. Vi var lika våghalsiga båda två på den tiden.

För ca ett år sedan tog Sarah kontakt med mig via Facebook. Efter att ha bott uppe Göteborg under många år, där hon också träffade sin man, så hade hon nu återvänt till Skåne och hon hade flyttat ner till Vejbystrand. Hon vill att vi skulle träffas, hon och jag och våra två små pojkar. Hennes son var 2 år då. Vi skrev till varandra via messenger och bestämde träff men saker och ting kom i vägen och vi lyckades inte få ihop det. Både hon och jag kände dock att vi verkligen ville ses och jag tror att vi hade mycket gemensamt, även som vuxna. Så kom sommaren och vi höll kontakten men hon började få oförklarliga smärtor och gick bl.a. till kiropraktor och till läkare och tog en massa prover. Då visade dem ingenting men hon blev bara sämre. Det sista jag hörde från henne var att hon nog hade ngn typ av infektion och att hon skulle höra av sig när hon kände sig piggare. Jag förstod senare att hon hade blivit inlagd och att det var cancer hon drabbats av.

Sorgen som griper tag i mig är så stark när jag skriver detta. Så orättvist livet är. Mitt i livet kom döden och tog en älskad hustru från sin man, en mor från sin son och en fin vän från de som som höll av henne. Grymt är bara förnamnet.

Jag är sååå ledsen över att vi inte hann träffas, det känns så hemskt. Som om det inte var meningen...

Sarah, var du än är, jag minns dig och jag önskar att du fanns kvar här så att jag kunde få lära känna dig på nytt. Du verkar ha varit en fin människa med mycket värme och kärlek i dig. Jag hoppas att jag en dag kan få träffa din son och att våra barn kan få leka tillsammans, för det tror jag att du hade velat. KRAM!

Vad kan jag lära mig av detta tänker jag nu, trots smärtan jag känner? Jo, att inte ta någon eller något för givet och att verkligen vara såå tacksam för allt fint jag har i mitt liv. Att njuta varje sekund och att ta vara på stunderna tillsammans med alla som betyder något för mig. Jag vill bli bättre på att inte tveka, att ta chansen och göra det som mitt hjärtas röst säger åt mig, att leva som om varje dag vore den sista. Att hjälpa mina medmänniskor på de sätt jag kan och att ge av styrka och kärlek till dem som behöver det, när jag kan, det vill jag. Att hjälpa andra ger mig styrka och glädje.

Nä, nu känns sorgen för jobbig att hantera. Orättvisa, grymma tillvaro!

KRAM till er alla! Ta hand om er!

Oro.

Jag vet att oro är den mest onödiga känsla som finns. Den skapar bara kaos, magont, uppdragna axlar och olycklighet men ändå så kan jag inte låta bli att känna just oro. Den vinner fanimej ALLTID!

Den bara klampar in, stör och är allmänt tjötig och gnatig och jag orkar inte, jag orkar absolut inte. Men ändå måste jag. Jag måste kämpa för Alvins skull och för alla andra jag bryr mig om och älskar.

Just nu är jag orolig över pengar. Att något så trivialt ska få styra över hur jag mår, det är ju egentligen helt vansinnigt. Men det värsta med pengar är att de är så konkreta, antingen så finns de eller så finns de inte. That´s it. Det är bara till att acceptera. Jag vill inte ha pengar i överflöd, bara så att jag kan leva utan att oroa mig. Men detta är ju ett I-lands problem, det inser jag. Jag borde inte ens ha den här diskussionen med mig själv, det är egentligen inte ok med tanke på att jag har det så himla bra jämfört med många andra i vår värld. Nä, nu får jag dåligt samvete också... Ytterligare en ganska onödig känsla. Den leder inte heller så ofta till att något förändras till det bättre.

Jag har inte mycket energi och inspiration just nu. Jag skulle egentligen planera fantastiska lektioner ikväll, hade jag tänkt men nej, det vill sig bara inte. Jag är helt tom. Har letat hela internet runt men jag blir bara stressad när jag läser om alla duktiga pedagoger som hittar på så mycket bra med sina elever. Jag vill tillbaka. Jag vill tillbaka till den pedagog jag var när jag började. Hon som verkligen trollade fram idéer ur byxfickorna på löpande band och som kunde förvandla en grå måndag till en magisk upplevelse för sina elever. Jag har nämligen inte alltid varit så här grå som jag känner mig just nu. Innerst inne så älskar jag verkligen mitt jobb, jag brinner för att lära ut och för att få varje elev att växa och må bra med sig själv. Jag önskar bara att mina tankar ville vara pigga och att jag kunde känna den där sprudlande glädjen igen. Jag längtar efter att fåå känna mig vild, glad, ivrig och framförallt lycklig.

Givetvis finns det stunder då jag känner mig glad och nöjd med livet men de är just nu alldeles för få. Klumpen i bröstet och tyngden över axlarna försvinner aldrig helt. Vissa dagar bränner tårarna bakom ögonlocken hela tiden och jag förstår inte hur jag lyckas hindra dem från att välla fram...

Jag är i grund och botten en optimistisk och humoristisk tjej men allt bara krockar just nu känns det som. Jag vill bara säga till dig som också kämpar, som också vet hur det är att gå omkring och undra vart glädjen tog vägen, du är inte ensam. Jag tror på att det kommer en dag när jag kan vakna upp och känna mig hel igen och känna att livet verkligen är gott att leva.

Lev väl och ta hand om varandra!

Kram,
C