Jag vet att oro är den mest onödiga känsla som finns. Den skapar bara kaos, magont, uppdragna axlar och olycklighet men ändå så kan jag inte låta bli att känna just oro. Den vinner fanimej ALLTID!
Den bara klampar in, stör och är allmänt tjötig och gnatig och jag orkar inte, jag orkar absolut inte. Men ändå måste jag. Jag måste kämpa för Alvins skull och för alla andra jag bryr mig om och älskar.
Just nu är jag orolig över pengar. Att något så trivialt ska få styra över hur jag mår, det är ju egentligen helt vansinnigt. Men det värsta med pengar är att de är så konkreta, antingen så finns de eller så finns de inte. That´s it. Det är bara till att acceptera. Jag vill inte ha pengar i överflöd, bara så att jag kan leva utan att oroa mig. Men detta är ju ett I-lands problem, det inser jag. Jag borde inte ens ha den här diskussionen med mig själv, det är egentligen inte ok med tanke på att jag har det så himla bra jämfört med många andra i vår värld. Nä, nu får jag dåligt samvete också... Ytterligare en ganska onödig känsla. Den leder inte heller så ofta till att något förändras till det bättre.
Jag har inte mycket energi och inspiration just nu. Jag skulle egentligen planera fantastiska lektioner ikväll, hade jag tänkt men nej, det vill sig bara inte. Jag är helt tom. Har letat hela internet runt men jag blir bara stressad när jag läser om alla duktiga pedagoger som hittar på så mycket bra med sina elever. Jag vill tillbaka. Jag vill tillbaka till den pedagog jag var när jag började. Hon som verkligen trollade fram idéer ur byxfickorna på löpande band och som kunde förvandla en grå måndag till en magisk upplevelse för sina elever. Jag har nämligen inte alltid varit så här grå som jag känner mig just nu. Innerst inne så älskar jag verkligen mitt jobb, jag brinner för att lära ut och för att få varje elev att växa och må bra med sig själv. Jag önskar bara att mina tankar ville vara pigga och att jag kunde känna den där sprudlande glädjen igen. Jag längtar efter att fåå känna mig vild, glad, ivrig och framförallt lycklig.
Givetvis finns det stunder då jag känner mig glad och nöjd med livet men de är just nu alldeles för få. Klumpen i bröstet och tyngden över axlarna försvinner aldrig helt. Vissa dagar bränner tårarna bakom ögonlocken hela tiden och jag förstår inte hur jag lyckas hindra dem från att välla fram...
Jag är i grund och botten en optimistisk och humoristisk tjej men allt bara krockar just nu känns det som. Jag vill bara säga till dig som också kämpar, som också vet hur det är att gå omkring och undra vart glädjen tog vägen, du är inte ensam. Jag tror på att det kommer en dag när jag kan vakna upp och känna mig hel igen och känna att livet verkligen är gott att leva.
Lev väl och ta hand om varandra!
Kram,
C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar