I elvisparnas hemland.

Elvispar. De ska bara finnas och fungera, precis som strykbrädor, strykjärn, golvmoppar, dammsugare och annat "fanstyg" som vi behöver för att ro runt vår vardag :). Igår skulle det vispas grädde i det bosarpska residentet. Det visade sig att vår "vips" inte var helt till belåtenhet, det hände i stort sett ingenting med den stackars grädden. Då dök en liten filosofisk tanke upp i mitt huvud, elvispar dem byter man inte ut i första taget. De har man tills dem DÖR! Sedan, när de en dag efter 100 år lägger av, då fattar man verkligen ingenting. Man tittar liksom förvånat på den lilla mickapären och suckar samtidigt som man konstaterar att döden har anlänt.

Någon som absolut inte är död utan i allra högsta grad levande :) är min lilla galenpanna till hund, Yran. För er som inte vet det så är hon en liten, söt, collietjej med stora (alldeles för stora skulle en utställningsdomare säga) mörka rådjursögon och öron som står rakt upp. Collieöron ska tippa, det är extremt viktigt. Jag tror egentligen att en del colliefantaster är övertygade om att hundstackarna dör om inte öronen har en snygg tipp... Ja herregud, vart är vi på väg i den här världen?

Yran har i alla fall en allt annat än ljuv uppsyn när hon ska försöka vakta vår lille son Alvin mot allsköns odjur  som kan dyka upp både här och där. Idag var det ett stackars bi (eller en geting, kan inte riktigt se skillnad på dem alltid) som föll offer för hennes beskyddarinstinkt. Vi sitter i vardagsrummet och hör hur hon far omkring och skäller och verkar allmänt upprörd över något. Vi tar ingen större notis om detta eftersom hon är en livlig och företagsam dam som alltid har något för sig. Till slut går i alla fall husse i huset och ser efter vad hon håller på med. Då visar det sig att Yran har fullt fokus på ett litet flygfä i fönsterkarmen. Hon står med båda framtassarna uppe i fönsterkarmen och verkar högst förgrymmad över det lilla biets förehavanden. Yran har aldrig förr brytt sig om att jaga bin kan jag säga. Vi är övertygade om att hon gjorde det för att skydda lilleman. Hon försöker skydda honom från våra katter också nämligen... När han ligger i vagnen ute på altanen så ligger Yran väldigt ofta precis bredvid och vägrar följa med in. Hon måste helt enkelt ha kontroll på situationen. Otroligt vilka stora uppgifter en liten hund kan ta på sig utan att man har lärt den det. Hon är så klok, min lilla Yran!

Texter till Alvin!

Följande texter skrev jag till min älskade son Alvin inför dopet. Jag läste upp dem samtidigt som vi visade ett bildspel med bilder på Alvin och övriga familjen. Fotot är taget av Petra Ingemansson.

Alvin ca 2 mån. gammal.

En liten filur.

En räv bakom varje öra,
jag undrar om du tänker:
"Vad ska hon nu göra?"
Du är en riktig filur,
med dig har man kul,
ingenting går i dur.
Du kan hålla mojan igång hela natten.
När hon vaknar är hon trött som katten.
När sedan ett leende över hela ditt lilla ansikte spelar,
då är det inget mer som felar.

Till Alvin.

En hand, en fot, en liten tå.

Hur ska jag någonsin kunna förstå,

förstå att du är min att ta ut i världen var dag?

När du kom till oss förändrades ju livet i ett slag.

Du testar din röst och ett leende sprider sig över dina vackra drag.

Du är en ängel som badar i ljus!

Tänk att du har kommit för att sprida glädje här i vårt hus.

Att få följa dig på din väg genom livet 

är någon som vi aldrig någonsin har tagit för givet.

Vi är så tacksamma för den gåva du är,

för dig finns vi alltid här.

Min lilla älskling.

Min lilla älskling, du doftar så gott.

Tänk att du kom till oss till slut. 

Så fantastiskt, så underbart!

All längtan, alla önskningar blev sanna.

Du är en gåva, en skatt utan dess like.

Kärleken inom mig är nästan för stor att bära.

Vilken lycka!

Jag vill bara vara dig nära.

Livets gång.

Igår hade vi dop för Alvin. Det var en vacker ceremoni med fantastisk sång av en av mina fina vänner. Alltihop flöt på väldigt bra och lilleman skötte sig exemplariskt. Till slut blev han så trött av att lyssna på prästen och alla psalmer så att han somnade :). Prästen talade om familjen och dess betydelse för det lilla barnet och det fick mig att börja fundera. Det är lätt att säga att man ska ställa upp för varandra men att verkligen göra det när det gäller är en helt annan sak. Det sägs att det är i perioder av svårigheter och prövningar som man förstår vem som verkligen är ens riktiga vänner. Jag undrar hur det är med familjen. För familjen väljer man ju inte, den föds man med eller får på köpet den dagen man träffar den rätte :). Det går inte att ta för givet att de människor som ingår i familjen faktiskt ska stötta dig när det behövs och glädjas med dig när det går bra i livet. Det är bara att hoppas att det blir så för Alvin, att vi runtomkring honom alltid är där för honom, i motgång såväl som i medgång. Jag tänker i alla fall alltid vara det. Jag trodde aldrig att man kunde älska en annan människa så högt. Det är en mäktig känsla. Kärleken till ett barn är något helt annat än det jag har upplevt tidigare. Den uppfyller mig helt och jag kan nästan bli rädd för styrkan i den. Det är en stark kraft, moderskärleken.

Nu till något annat. Elda har fått valpar :)! Jag saknar henne så himla mycket men jag vet att hon inte kunde få sina bebbar på ett bättre ställe än hos Bettan på kennel Springmist. Det blev 9 stycken valpar och alla är givetvis tingade. Det ska bli såå spännande att följa dem och jag längtar bara till den dag då det är dags för MH :). Hoppas nu bara att dem kommer till människor som förstår att ta väl hand om dem och gärna till folk som vill tävla så att de blir lite meriterade för det tycker jag att Bettan kan vara värd. Hon har fött upp så många fantastiska hundar genom åren och det är inte alltid som det syns på pappret, tyvärr...

Nu ska jag gå och försöka få lite sömn. Nätterna är fortfarande inte så bra när det gäller den biten. Nattningarna funkar däremot bra och det känns fantastiskt för då får vi lite egentid på kvällarna. Det är bara att hålla i när det gäller nätterna, var sak har sin tid.

Kram och godnatt!

/C

TRÖTTT!!!!!!!

Nu kommer det att bli en klagovisa. Jag är helt slut just nu. Känner mig milt deprimerad på kuppen och det är inte likt mig alls. Jag har ingen energireserv alls att ta av och mitt tålamod är ungefär lika stort som en flugas... Ok, jag vet att detta är vanligt och att många småbarnsföräldrar har det så här i flera år men för mig räcker det med 3 månader. Jag har inte sovit en hel natt sedan lillkillen anlände. Två timmar i stöten max. Jag är helt övertygad om att man åldras 10 år med varje barn :(. Sömnbrist är ju en välkänd tortyrmetod.

Jag har dessutom råkat ut för smått sinande bröst och det tror jag beror delvis på att jag är så slutkörd. Katastroftänket är nära kan jag säga när lillen bara vill käka men det inte kommer mer än några droppar... Så blir det utfyllnad med modersmjölksersättning igen. Jag vet itne hur många flaskor med ersättning vi har fått slänga eftersom han lyckas få igång mjölktillförseln ändå till slut allt som oftast. Arg blir han och det hörs...

Som om inte detta var nog så har vi bara en bil just nu. Vi har sålt den ena för att, förhoppningsvis, kunna skaffa en större bil såsmåningom. Så idag ska jag ta bussen in till stan. Det är ju tur att det går bussar här ute i alla fall. Man är bortskämd, jag vet, men jag känner mig så låst. Instängd liksom. Jag vill kunna åka till skogen eller till någon kompis när jag känner för det. Annars blir det baaaara "ta hand om lilleman" hela dagen alltid liksom.

Ja, ja, det blir väl bättre med allt men nu är det lite tufft. Hoppas att jag inte har smittat ner någon med mina svarta tankar... Kram på er som läser! Skriv gärna en kommentar, då skulle jag nog bli på lite bättre humör :).