Kan någon lyfta bort den tunga, våta filt som ligger över mitt huvud??? Jag börjar bli rätt så less på att vara irriterad, trött och mer eller mindre "håglös" nu!!! Det känns som om mitt liv är en enda grå dimma. Jag fattar ju själv att det bara är jag som kan ändra på detta men jag tror faktiskt att jag behöver lite hjälp på vägen just nu... Känner mig så deppig. Ingenting är kul. Jo, min lille ängel, Alvin är den enda som kan få mig att le lite då och då. Hundarna betyder bara dåligt samvete och är en ständig påminnelse om allt roligt som jag går miste om just nu. Ja, jag vet, en massa jävla gnäll är det bara men det skiter jag rent ut sagt i!! Jag mår dåligt just nu och det är ett fritt land, alltså får man lov att klaga och gräva ner sig.
Jag hoppas verkligen att jag får någon form av positivt besked när det gäller mitt förbannade knä snart. Det känns inte positivt just nu kan jag säga. Det knakar och gör ont när jag ska försöka att ta några steg utan kryckor...
Ja, ja, det har helt enkelt varit lite för mycket för mig under den senaste tiden. Jag vill ha lite glädje i mitt liv!!! Det kommer att vända, det vet jag och jag har så mycket att vara tacksam för i mitt liv, jag har bara liiite svårt för att fokusera allt det goda i detta nu... Hoppas att jag återfår min kraft och min styrka, min livsglädje och mitt vanliga entusiastiska synsätt på livet snart. Annars tror jag att det kommer att gå illa. Jag tror nämligen att man kan dra till sig antingen gott eller ont i livet, beroende på vad man förväntar sig. Jag ska försöka vända mina tankegångar, det är det enda riktiga. Nu ska jag snart sova. Jag läste någon gång att 90 % av alla depressioner beror på trötthet. Om det är sant så gäller det ju verkligen att snusa på ;).
KRAM,
C
söndag 29 september 2013
söndag 22 september 2013
Trött men rätt nöjd.
Idag är det en bra söndag. Den bästa söndagen på riktigt länge. Varför det, kanske någon undrar. Jo, helt enkelt för att den har varit lugn och skön utan några större "incidenter" här hemma. Jag blev visserligen väckt 05.30 av lilleman men efter att ha placerat honom i min säng vid sidan av mig somnade vi båda om till 06.30 då sprattlet i benen blev för stort på honom. Vaddå sova när man kan kryyypa, tycktes han säga med sin pigga blick. Jag var helt slut. Hade blivit väckt av gnäll och gråt typ fem gånger under natten så mina ögonlock kändes tyngre än vanligt vid den här tiden på dygnet. Men men, bara till att stiga upp (läs hasa sig upp...) och låta lillkillen få rasta av sig lite. Jag vet inte varför han är så orolig på nätterna nu. Detta har pågått i en vecka ungefär, alltsedan jag bestämde mig för att plocka bort nattmålet. Fast han är nog inte så särskilt hungrig, tror mer det handlar om rutiner och att maten lugnar honom och skänker lite trygghet så att han somnar om. ag försöker med nappen och att sitta och gunga med honom i famnen ett tag nu när det är som värst.
Igår var Petra här och hälsade på. Vi passade på att träna lite lydnad. Ja, jag kunde ju inte köra så mycket men jag har några moment som går att göra stillastående (på ett ben, ha ha). Fjärrdirigeringen är ett sådant. Vet inte vad jag ska säga om den. Det är ett lite förrädiskt moment som man faktiskt gärna underskattar om den väl har börjat fungera. Elda har inte haft några problem med den men nu är det lite si och så med intensiteten i rörelserna samt så lyfter hon på rumpan när hon ska lägga sig ibland. Fel teknik, jag vet men jag trodde i min enfald att vi inte hade några problem med det...hm. Bara att fortsätta nöta. Rutan börjar se riktigt bra ut, fin fart och placerar sig rätt 9 av 10 gånger. Nu har vi lagt på kommando och vi kör med targeten de flesta gångerna. Apporteringen är ok, hon har ett fantastiskt gripande den här tösen! Smack säger det bara och ibland med ett litet morr också ;), när hon griper apportbocken bestämt med hela munnen. Härligt att se en collie med ett sådant gripande! Farten tillbaka behöver vi fortfarande jobba på, jag är ju livrädd för att få in ett sämre tempo så jag har "falkögon" när det gäller det. Elda är så mysig att jobba med. Hon ser ut som om hon ska somna när det inte är hennes tur för att sedan, när jag signalerar att det är dags, komma med svansen viftande och ögon som lyser av förväntan och säger "Yes!". Det är underbart med en sådan på och av knapp. Jag är visserligen helt övertygad om att mitt träningssätt med mycket frishaping och väl genomtänkta belöningar har gjort att hon är mer aktiv än vad hon skulle ha varit om jag hade använt mig av mer hjälpbaserad inlärning. Hon är ju ingen superlivlig hund men hennes styrka ligger i förmågan att kunna koncentrera sig och lägga energin på rätt saker. Många tror att det är hundar som "är på tå" hela tiden som är de ultimata lydnadshundarna men det finns många andra egenskaper som är så himla viktiga för att man ska få fram en bra lydnadshund.
Imorgon kommer Anna och Wilgott, våra goa "BB-kompisar" :). Vi knöt speciella band där på BB och det är alltid lika mysigt att träffas och snacka och låta våra små busar umgås ;).
KRAM,
C
Igår var Petra här och hälsade på. Vi passade på att träna lite lydnad. Ja, jag kunde ju inte köra så mycket men jag har några moment som går att göra stillastående (på ett ben, ha ha). Fjärrdirigeringen är ett sådant. Vet inte vad jag ska säga om den. Det är ett lite förrädiskt moment som man faktiskt gärna underskattar om den väl har börjat fungera. Elda har inte haft några problem med den men nu är det lite si och så med intensiteten i rörelserna samt så lyfter hon på rumpan när hon ska lägga sig ibland. Fel teknik, jag vet men jag trodde i min enfald att vi inte hade några problem med det...hm. Bara att fortsätta nöta. Rutan börjar se riktigt bra ut, fin fart och placerar sig rätt 9 av 10 gånger. Nu har vi lagt på kommando och vi kör med targeten de flesta gångerna. Apporteringen är ok, hon har ett fantastiskt gripande den här tösen! Smack säger det bara och ibland med ett litet morr också ;), när hon griper apportbocken bestämt med hela munnen. Härligt att se en collie med ett sådant gripande! Farten tillbaka behöver vi fortfarande jobba på, jag är ju livrädd för att få in ett sämre tempo så jag har "falkögon" när det gäller det. Elda är så mysig att jobba med. Hon ser ut som om hon ska somna när det inte är hennes tur för att sedan, när jag signalerar att det är dags, komma med svansen viftande och ögon som lyser av förväntan och säger "Yes!". Det är underbart med en sådan på och av knapp. Jag är visserligen helt övertygad om att mitt träningssätt med mycket frishaping och väl genomtänkta belöningar har gjort att hon är mer aktiv än vad hon skulle ha varit om jag hade använt mig av mer hjälpbaserad inlärning. Hon är ju ingen superlivlig hund men hennes styrka ligger i förmågan att kunna koncentrera sig och lägga energin på rätt saker. Många tror att det är hundar som "är på tå" hela tiden som är de ultimata lydnadshundarna men det finns många andra egenskaper som är så himla viktiga för att man ska få fram en bra lydnadshund.
Imorgon kommer Anna och Wilgott, våra goa "BB-kompisar" :). Vi knöt speciella band där på BB och det är alltid lika mysigt att träffas och snacka och låta våra små busar umgås ;).
KRAM,
C
 |
| Elda har fullt fokus mot kameran :). |
 |
| Alvin är i tryggt förvar hos Yran och Elda. Mina tre älsklingar! |
 |
| Det är härligt att vara utomhus! |
 |
| Yran blir skitsur på Elda för att hon drar ifrån henne och "tjyvnyper" henne i farten :). |
söndag 15 september 2013
Blues...
Livet är verkligen en berg och dalbana. Det går upp och det går ner, det svänger och kränger än hit och än dit och ibland hänger man med i turerna, ibland är man helt "lost".
Den senaste tidens händelser i mitt liv har påverkat mig så att jag nu faktiskt har dagar då jag känner mig helt slutkörd... Jag orkar ingenting och tröttheten är både fysiskt och mental. Det kräver en kraftansträngning att bara kliva upp ur sängen (eller ska jag säga hasa sig upp ur sängen med tanke på mitt knä :(..?).
I juli så hände det något med mitt arma vänsterknä. Det smällde till och gjorde förbaskat ont, mitt under en lydnadsträning. Tur att Viktoria var där så att jag kunde få hjälp till bilen. Efter någon vecka när det inte hade blivit bättre så åkte jag in till akuten. Knäet var svullet och de tömde det på vätska. Det var absolut ingen skön upplevelse kan jag säga... Jag som är superrädd för nålar sattes verkligen på prov. Diagnosen blev osteokondrit (lösa brosk/benbitar i knäleden) och jag skickades hem med antiinflammatorisk medicin med löfte om snar operationstid. I augusti gjordes en s.k. "titthålsoperation" och man plockade ut broskbiten, som var stor som en enkrona och tjockare än en enkrona... Det brukar bara ta ngn dag så går man normalt efter en sådan operation (har gjort en på andra knäet tidigare) men den här gången ville det sig inte. Efter en vecka svullnade knäet upp och det sprutade ngn slags gul vätska (ledvätska skulle det visa sig senare) ur såret. Herregud! Jag blev helt enkelt mer eller mindre livrädd. Sköterskan på vårdcentralen lugnade mig med att det inte var någon infektion i såret. Hon lade om såret och skickade hem mig. Dagen efter var knäet om möjligt ännu mer svullet och jag bestämde mig för att åka in till akuten. Där blev det full fart på läkarna, de tog prover och tömde knäet igen (aj!!!). Jag fick komma tillbaka dagen efter och få svaren på proverna samt ta nya prover. Efter en viss väntan fick jag så svar på vad felet var. Jag hade drabbats av en infektion i knäet... Varför? Ja, det kan ingen med säkerhet säga men nog lutar det åt att det kom i samband med operationen... Det är en på 4000 som drabbas av detta och det blev alltså jag, hm. Läkaren meddelade att jag skulle bli inlagd och få bl.a. antibiotika (!!). Jag fattade ingenting och inte H heller. Där stod vi med en liten 7 månader gammal Alvin och två hundar som behöver skötsel och uppmärksamhet. Detta var inte roligt och absolut inget vi hade förväntat oss :(. Jag fick vara kvar på sjukhuset i en hel vecka och blev stucken både här och där...Usch! Dessutom var jag tvungen att bli sövd ännu en gång eftersom de spolade mitt knä för att verkligen få bort bakterierna.
Nu har jag varit hemma i lite drygt två veckor och det känns i alla fall bättre, även om det är en lång resa det här. Antibiotika i sammanlagt 6 veckor, det tar på kroppen det. Jag får inte belasta knäet på 6 veckor och har halva tiden kvar. Att gå på kryckor och försöka ta hand om en liten 7 månaders baby som precis har börjat krypa är inte att rekommendera... Försäkringskassan undrade varför jag inte kunde ta hand om honom själv utan måste vara sjukskriven, hm... Vart är vi på väg i det här samhället? Nu har jag sådan tur att jag har en fantastisk familj som kan ställa upp och hjälpa mig med Alvin samt en sambo som får ta det stora lasset här hemma, med allt vad det innebär i form av hundpromenader, tvätt, städ och matlagning.
Allt det här sliter på redan ansträngda relationer. Att ständigt behöva be om hjälp med nästan allting är ganska jobbigt, speciellt för mig som är så självständig och van vid att klara mig själv. Jag har mått väldigt dåligt av att inte kunna göra något, att bara kunna sitta här eller möjligtvis åka hem till någon i familjen som kan hjälpa mig. Det tog mig flera dagar att acceptera min situation... När det väl var gjort så var jag inte lika frustrerad men ack så irriterad, på allt och alla :(. Det känns rent ut sagt för jävligt att inte kunna ta hand om sin son själv, att inte kunna lyfta upp honom och trösta honom när det behövs eller kunna flytta honom "akut" när han är på "villovägar". Ok, jag vet att det finns många som har det betydligt värre än jag och jag beundrar alla dessa människor som stiger upp varje dag och bara "lever" med olika handikapp och andra tillkortakommanden, helt fantastiskt!
Nu får vi verkligen hoppas att allt går på rätt håll. Jag kan ärligt säga att jag inte alls känner igen mig själv just nu. Jag är hängig och lite smått deprimerad. Det har varit flera "käftsmällar" under de senaste månaderna och nu har jag fått nog. Nu måste det bara vända!
Hundträningen har ju också fått ligga på is och det är otroligt irriterande. Hela detta året går bort för mig och Elda :(. Vi får satsa på att komma igång med tävlandet till våren nästa år istället. Då jädrar :)!
Nä, nu är det slut på gnällandet!!!! Åtminstonde för den här gången ;).
Kramar till er alla!
Den senaste tidens händelser i mitt liv har påverkat mig så att jag nu faktiskt har dagar då jag känner mig helt slutkörd... Jag orkar ingenting och tröttheten är både fysiskt och mental. Det kräver en kraftansträngning att bara kliva upp ur sängen (eller ska jag säga hasa sig upp ur sängen med tanke på mitt knä :(..?).
I juli så hände det något med mitt arma vänsterknä. Det smällde till och gjorde förbaskat ont, mitt under en lydnadsträning. Tur att Viktoria var där så att jag kunde få hjälp till bilen. Efter någon vecka när det inte hade blivit bättre så åkte jag in till akuten. Knäet var svullet och de tömde det på vätska. Det var absolut ingen skön upplevelse kan jag säga... Jag som är superrädd för nålar sattes verkligen på prov. Diagnosen blev osteokondrit (lösa brosk/benbitar i knäleden) och jag skickades hem med antiinflammatorisk medicin med löfte om snar operationstid. I augusti gjordes en s.k. "titthålsoperation" och man plockade ut broskbiten, som var stor som en enkrona och tjockare än en enkrona... Det brukar bara ta ngn dag så går man normalt efter en sådan operation (har gjort en på andra knäet tidigare) men den här gången ville det sig inte. Efter en vecka svullnade knäet upp och det sprutade ngn slags gul vätska (ledvätska skulle det visa sig senare) ur såret. Herregud! Jag blev helt enkelt mer eller mindre livrädd. Sköterskan på vårdcentralen lugnade mig med att det inte var någon infektion i såret. Hon lade om såret och skickade hem mig. Dagen efter var knäet om möjligt ännu mer svullet och jag bestämde mig för att åka in till akuten. Där blev det full fart på läkarna, de tog prover och tömde knäet igen (aj!!!). Jag fick komma tillbaka dagen efter och få svaren på proverna samt ta nya prover. Efter en viss väntan fick jag så svar på vad felet var. Jag hade drabbats av en infektion i knäet... Varför? Ja, det kan ingen med säkerhet säga men nog lutar det åt att det kom i samband med operationen... Det är en på 4000 som drabbas av detta och det blev alltså jag, hm. Läkaren meddelade att jag skulle bli inlagd och få bl.a. antibiotika (!!). Jag fattade ingenting och inte H heller. Där stod vi med en liten 7 månader gammal Alvin och två hundar som behöver skötsel och uppmärksamhet. Detta var inte roligt och absolut inget vi hade förväntat oss :(. Jag fick vara kvar på sjukhuset i en hel vecka och blev stucken både här och där...Usch! Dessutom var jag tvungen att bli sövd ännu en gång eftersom de spolade mitt knä för att verkligen få bort bakterierna.
Nu har jag varit hemma i lite drygt två veckor och det känns i alla fall bättre, även om det är en lång resa det här. Antibiotika i sammanlagt 6 veckor, det tar på kroppen det. Jag får inte belasta knäet på 6 veckor och har halva tiden kvar. Att gå på kryckor och försöka ta hand om en liten 7 månaders baby som precis har börjat krypa är inte att rekommendera... Försäkringskassan undrade varför jag inte kunde ta hand om honom själv utan måste vara sjukskriven, hm... Vart är vi på väg i det här samhället? Nu har jag sådan tur att jag har en fantastisk familj som kan ställa upp och hjälpa mig med Alvin samt en sambo som får ta det stora lasset här hemma, med allt vad det innebär i form av hundpromenader, tvätt, städ och matlagning.
Allt det här sliter på redan ansträngda relationer. Att ständigt behöva be om hjälp med nästan allting är ganska jobbigt, speciellt för mig som är så självständig och van vid att klara mig själv. Jag har mått väldigt dåligt av att inte kunna göra något, att bara kunna sitta här eller möjligtvis åka hem till någon i familjen som kan hjälpa mig. Det tog mig flera dagar att acceptera min situation... När det väl var gjort så var jag inte lika frustrerad men ack så irriterad, på allt och alla :(. Det känns rent ut sagt för jävligt att inte kunna ta hand om sin son själv, att inte kunna lyfta upp honom och trösta honom när det behövs eller kunna flytta honom "akut" när han är på "villovägar". Ok, jag vet att det finns många som har det betydligt värre än jag och jag beundrar alla dessa människor som stiger upp varje dag och bara "lever" med olika handikapp och andra tillkortakommanden, helt fantastiskt!
Nu får vi verkligen hoppas att allt går på rätt håll. Jag kan ärligt säga att jag inte alls känner igen mig själv just nu. Jag är hängig och lite smått deprimerad. Det har varit flera "käftsmällar" under de senaste månaderna och nu har jag fått nog. Nu måste det bara vända!
Hundträningen har ju också fått ligga på is och det är otroligt irriterande. Hela detta året går bort för mig och Elda :(. Vi får satsa på att komma igång med tävlandet till våren nästa år istället. Då jädrar :)!
Nä, nu är det slut på gnällandet!!!! Åtminstonde för den här gången ;).
Kramar till er alla!
Lite skriverier...
Det var längesedan jag skrev här men nu kände jag att jag bara måste få skriva av mig litegrann. En känsla av "småolust" genomfar mig i detta nu. Känner mig smått vemodig och lite sorgsen och orolig just nu. Kan inte riktigt sätta fingret på allt som det beror på men en del är jag väldigt medveten om... Är orolig för framtiden. Vår framtid. Kommer vi att stå rycken tillsammans, kommer vi att vara den trygga förening som jag önskar och vill? Ibland känns det nästan övermäktigt och jag tvivlar på mina val i livet... Nu är ansvaret stort och jag har inte bara mig själv och mina djur att tänka på, jag har även lille Alvin som är en sådan underbar del av mitt liv :). Jag är nog mer orolig överhuvudtaget nu sedan A kom. Jag vill ju hans allra bästa! Jag är inte orolig för att han ska klara sig väl i livet, det kommer han med all säkerhet att göra. Den lille killen är såpass kavat och levnadsglad att han nog kommer att hitta lösningar på det mesta i livet.
Det enda jag vill ha är ro och frid, en känsla av harmoni och trygghet. Så skönt att inte behöva oroa sig för att plötsliga känsloutbrott ska dyka upp som en blixt från klar himmel. Jag vill kunna vakna varje dag med en trygg förvissning om att allt ordnar sig och att vi kan ta oss över alla hinder som dyker upp tillsammans och gärna med ett litet snett leende i mungipan ;). Det finns så många möjligheter i livet, de är oftast större än problemen faktiskt, det gäller bara att lyfta blicken en aning. Alla problem eller utmaningar har lösningar, det svåra kan vara att hitta dem men det gör man, om man bara inte ger upp. Detta är min livsfilosofi och övertygelse och jag önskar så att dem jag lever med kan dela den till fullo.
Ja, vet inte om det här hjälpte men jag får väl hoppas att molnen skingras kring mitt hjärta snart.
KRAM,
C
Det enda jag vill ha är ro och frid, en känsla av harmoni och trygghet. Så skönt att inte behöva oroa sig för att plötsliga känsloutbrott ska dyka upp som en blixt från klar himmel. Jag vill kunna vakna varje dag med en trygg förvissning om att allt ordnar sig och att vi kan ta oss över alla hinder som dyker upp tillsammans och gärna med ett litet snett leende i mungipan ;). Det finns så många möjligheter i livet, de är oftast större än problemen faktiskt, det gäller bara att lyfta blicken en aning. Alla problem eller utmaningar har lösningar, det svåra kan vara att hitta dem men det gör man, om man bara inte ger upp. Detta är min livsfilosofi och övertygelse och jag önskar så att dem jag lever med kan dela den till fullo.
Ja, vet inte om det här hjälpte men jag får väl hoppas att molnen skingras kring mitt hjärta snart.
KRAM,
C
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)