Det gör så mycket med en, detta att bli mamma. Jag har aldrig varit särskilt sentimental av mig, brukar inte gråta till filmer eller hemska saker på nyheterna. Nu klarar jag absolut inte av att se barn som far illa och jag tar illa vid mig av händelser som jag kunde stänga ute förut. Jag är mer orolig nu. Jag oroar halvt ihjäl mig för hur allting ska gå emellanåt... Mina tankar far iväg ännu längre än de gjorde tidigare och jag kan se scenarion framför mig som jag inte ens önskar min värsta fiende. Samtidigt så har livet också tagit en helt ny vändning i andra avseenden. Jag prioriterar annorlunda nu. Kanske inte så märkligt för alla andra föräldrar men det kan ibland förvåna mig hur jag avstår från saker som jag tidigare bara tog för givna. Jag älskar verkligen mina hundar t.ex. och jag är galet lycklig när jag får träna med dem men under det senaste året har jag inte riktigt fått ihop den egentid som detta kräver. Har jag gråtit blod för det? Har jag slitit mitt hår och varit riktigt grinig för det? Nej, absolut inte. Det enda som har plågat mig är mitt dåliga samvete för mina två älskade fyrbenta vänner. De har ju inte bett om att få en "lillebror" på två ben... Det var inte så här när de kom till mig liksom. Då kunde jag bara packa väskan, sätta hundarna i bilen och dra till skogen eller till klubben, helt utan en tanke på att det skulle vara någon form av lyx.
Sedan följer det också så himla mycket glädje och en enormt stor kärlek med det här att bli förälder. Herregud, hur mycket kan man älska en annan liten människa? Det är inte klokt. Jag trodde att jag förstod och visste vad det handlade om innan jag blev mamma men jag hade i själva verket inte den blekaste aning om hur stark kärleken kan vara. Vilken urkraft det är! Nu låter jag kanske lite klyschig men detta är något man inte kan förstå förrän man har varit med om det. Jag glömmer aldrig den där första tiden med lilleman. Jag hade nog kunnat gå igenom eld för hans skull, utan att blinka. Det kan jag idag också men nu hade jag kanske blinkat till litegrann först ;). Jag gick som på moln och var helt uppe i det blå. Jag kunde sitta hur länge som helst och bara titta på Alvin utan att förstå att han verkligen var vår. Det var någon som skrev till mig i samband med att vi kom hem från BB "Nu är han din att ta ut i världen varje dag." och det sa verkligen allt. Vilken fantastisk känsla! Det är sannerligen ett mirakel. Speciellt när man, som vi, kanske inte har haft så lätt för att bli föräldrar. Det var inte gjort på ett kick om man säger så ;). Alvin var verkligen efterlängtad.
Så, tack Alvin för alla sömnlösa nätter, alla gnälliga stunder och alla kiss och bajsblöjor. Tack för all oro och alla diskussioner om vem som ska gå upp med sista vällingen eller gå upp och trösta och sätta in nappen. Tack för att du tvingar oss att samarbeta om allt som är viktigt i livet. Tack för det där allra första leendet som du fyrade av en morgon när du bara var någon månad gammal. Tack för ditt kittlande skratt och ditt allra första ord samt dina första stapplande steg och din totalt avgudande blick mot mig som mamma. Tack för alla mysiga vilostunder och alla goa, goa kramar och pussar. Helt enkelt, tack för att du är du och för att just du kom till oss!
Fint att läsa :)
SvaraRadera