Lite funderingar och hundträning.

Här sitter jag nu och försöker samla mina tankar. Sedan en vecka tillbaka har det hänt så mycket. Förra tisdagen (tror jag det var) skrev jag i bloggen om att jag måste hitta en lösning för vår äldsta hund Yran eftersom hon inte accepterar Alvin. Detta fick en ände med förskräckelse när Marie-Louise, en god vän som jag har känt lika länge som jag har haft Yran, erbjöd sig att ta hand om Yran. I söndags flyttade hon hem till Marie-Louise och Hasse samt Rex, som är en mycket trevlig och snäll collieherre i samma ålder som Yran. De bor en bra bit uppåt landet så det kommer inte att bli att vi träffar Yran så ofta (och det kanske är lika bra det) men vi vet i alla fall att hon har det jättebra. Jag har redan fått flera rapporter om att hon finner sig väl tillrätta i sitt nya hem. Hundar har ju ingen tidsuppfattning så hon tror säkert att hon bara har blivit bortlämnad tillfälligt men vad spelar det för roll? Huvudsaken är ju att hon mår bra och är lycklig.

Vi här hemma är det däremot sämre med :(. När jag kom hem på söndagkvällen efter att ha tagit farväl av min älskade vän så väntade en gråtande husse på mig. Jag såg att han försökte hålla tillbaka tårarna men ingen av oss lyckades med det och vi föll gråtande i varandras armar. Det kändes så enormt tomt här hemma och Yrans plats i soffan ekade tom. Elda verkar inte bry sig nämnvärt och det är skönt det. Det räcker med att vi är två här hemma som går och tycker att allt känns konstigt och fel. Igår kom jag på mig själv med att vara på väg att ta upp hennes matskål när jag skulle ge Elda mat och då var tårarna på väg igen... Det här kommer till att ta tid att smälta och jag tror att det kommer att bli jobbigt att träffa henne i framtiden. Fast det är definitivt bättre än alternativet. Nu ger vi henne en chans, som Marie-Louise sa när jag lämnade henne i deras bil i söndags. Usch, det var en av de värsta dagarna i mitt liv... Att tvingas gå därifrån och åka hem utan sin hund. Nej, nu får det vara nog med sådana tankar för en stund!

Elda är på G!

Idag har jag varit ute och tränat lite lydnad med min andra collietjej, Elda. Det var verkligen uppfriskande och fick mig att bli på lite bättre humör faktiskt. Hon är så arbetsvillig den hunden alltså att det är en fröjd att träna med henne. Vi körde fjärrdirigering och fritt följ samt ställande under gång och läggande under gång. Det är inte lätt med fjärren alltså... Buggar i systemet har vi gott om. Ibland går det som en dans för att i andra lägen bara fallera helt. Då ser hon helt undrande ut och gör bara vad hon "tror" att jag vill, hm... Jag jobbar vidare med ordförståelsen och snabbheten i kombination med stadgan så hoppas vi på bättring.

KRAM,
C

Det fanns någon!

Oj, oj ,oj, så mycket engagemang och så många fina människor det finns! Jag är tacksam. Mitt i allt det mörka finns det trots allt en liten ljusglimt. Man vet att det finns goda människor kvar i världen. TACK till alla er som har hört av sig!

Nu har jag bestämt mig. Min lilla ögonsten ska få flytta till Marie-Louise och Hasse (och Johanna :)) i Örebro. När Marie-Louise ringde mig igår så satt jag på ett Café i stan och fikade med svärmor och min lille son. Tårarna forsade när jag förstod att Yran faktiskt skulle få bo hos dem. Många blickar från omgivande gäster fick jag givetvis men det var precis som om den värsta spänningen släppte och därför så kunde jag inte hejda tårarna. Oh my god! Jag har alltid varit känslomänniska men detta tar priset. Tänk att man kan älska ett djur så högt. Denna lilla galenpanna till hund har mitt hjärta som i en liten ask och jag vill inte ha tillbaka det.

Hon kommer att få det så himla bra hos ML och Hasse och jag är glad och tacksam för att de vill ta hand om Yran åt mig men det är jobbigt, gud så jobbigt det är. Jag trodde att det skulle vara lättare när man vet att hon får det bra men det är tufft. Jag har börjat acceptera faktum nu och jag jobbar hårt med mig själv för att inte bara hemfalla åt negativa tankar om hur mycket jag kommer att sakna henne.

Yran är en väldigt speciell dam. Hon kommer givetvis alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Man skulle kunna beskriva hennes personlighet ungefär så här: halvgalen, busig, vild, yr, lite smått impulsiv, envis, livlig, uppfordrande. Hon har en stor integritet och mycket av det vi har hittat på tillsammans har varit på hennes villkor... Snart kan jag nog se tillbaka på vårt liv tillsammans och minnas alla galna, roliga stunder vi har haft och då ska jag berätta om några av dem här. Just nu är jag bara såå utmattad och ganska tung till sinnes.

KRAM och gonatt!

Det som inte får hända.

Det jag måste skriva nu smärtar mig så djupt in i själen att det river upp stora sår som jag inte vet om/när de ska läka. Jag skriver "måste skriva" därför att det är precis så det känns. Jag griper efter ett sista halmstrå som kanske inte finns.

Min älskade Yran är just Yran, en dam med stor integritet och mycket vilja. Hon gillar inte Alvin. Detta är ett faktum. Hon har sedan han började krypa i höstas visat med all tydlighet i världen att hon helst av allt hade sett att han inte fanns. En morgon när allt var sådär hektiskt som det kan vara när alla ska iväg på olika håll så hände det som inte får hända. Hundarna hade precis fått sin mat och jag skulle precis lyfta upp Alvin från golvet men jag var inte snabb nog, han hann precis fram till Yran vid matskålen. Hon markerade mot honom och det var nog bara tur att han inte blev skadad. Då tänkte jag att okej, det var en speciell situation det här med maten och allt och ville inte riktigt inse vart detta barkade hän... Idag vet jag. Vi lever just nu här hemma med två varelser som absolut inte får vara tillsammans. Yran tillbringar större delen av sin tid bakom en barngrind med Alvin på den andra sidan. Är detta ett värdigt hundliv? Är detta rätt mot Alvin? Risken finns ju hela tiden att vi missar någonting och att det går galet. Jag skulle inte förlåta mig själv om det hände Alvin något som jag hade kunnat förhindra på något sätt. Dessa frågor har jag tampats med och slitit mitt hår över i flera veckor egentligen men den senaste veckan har jag vaknat och tänkt på detta, somnat med detta i tankarna och dessa tunga funderingar har inte lämnat mig på hela dagen. Jag vet, en del av er hade säkert inte tvekat en sekund. Låt hunden somna in, hon är tio år och har haft ett bra hundliv! Det är bara det att jag inte, varken fysiskt eller psykiskt klarar av att se min vän i ögonen den där sista stunden. Jag har varit tvungen att ta ett sådant beslut en gång tidigare med min första collie, Figaro. Det var tveklöst det värsta jag har varit med om hittills i livet. Tårarna kommer bara jag tänker på det jag nog måste göra, trots allt.

Det är så märkligt att det har blivit så här. Yran har alltid varit med mig på jobb och umgåtts med barn på ett föredömligt sätt. Hon har alltid gillat barn och jag har känt mig trygg i förvissningen om att hon var den sista som skulle reagera så här. Men det handlar nog om konkurrens, hon är inte förbannad på Alvin, hon vill bara inte ha med honom att göra. Så hon ägnar sig åt avståndsökande signaler. Det är bara det att Alvin inte förstår dem. Hon vill nog helst att det bara är hon och jag. Alla andra i flocken är ganska onödiga enligt henne.

Vi har snart lyft på varenda sten för att försöka lösa det här på annat sätt. Yran är en pigg, social och trevlig hund att ha i vardagen. Hon är den som drar igång alla upptåg här hemma och man kan inte tro att hon är 10 år gammal. Hon är frisk och i bra form för sin ålder så det skulle ju kunna finnas en möjlighet för henne att få leva vidare ett par år till hos någon annan. Men det har inte lyckats, jag har pratat med nästan alla hundmänniskor jag känner men det finns ingen för Yran :(. Det bränner bakom ögonlocken när jag tänker på det.

Mitt logiska jag säger mig att det bästa kanske ändå är att låta henne få vandra vidare till de evigt gröna ängarna men mitt hjärta blöder. Kan det inte finnas någon fin människa som vill ha ett härligt sällskap av en så lojal och rolig hund? Om någon som känner mig/oss känner någon som skulle kunna vara lämplig så är jag öppen för förslag.

Som det är nu så mår jag så dåligt över detta att jag har ont i nacke och axlar (mer än vanligt) av alla spänningar och jag känner att stressen tar över mer och mer. Jag kan inte ha det så här så länge till. Jag måste ta ett beslut snart...

Kram,
C