Den röda tråden.

Känner inte för att skriva egentligen men vad sjutton, man får väl ta sig i kragen ibland. Snart börjar jag jobba igen och då kan man inte bara göra det man känner för... Lika bra att börja vänja sig så smått ;).

Nu har det gått en tid sedan Yran fick flytta ifrån oss. Jag har plockat bort hennes matskålar som en sista "åtgärd" för att inse att hon inte kommer hem igen. Det är ledsamt när jag tänker på det men jag är glad att hon mår bra och att hon kan glädja någon annan under sina sista år. Hon har det kanonbra och är lycklig hos Marie-Louise och Hasse. I helgen träffade jag henne i samband med vårt kennelläger och hon såg ut som om hon ville säga "Jag gillar dig matte, det vet du men jag stannar här, bara så att du vet det!". Det kändes skönt, helt ärligt. Vi ska inte tro att vi är oersättliga för våra hundar, det är då ett som är säkert. Ett litet styng av smärta far genom mitt hjärta ibland när jag tänker på min lilla älskling men det viktigaste är att hon har det bra och är lycklig. Den sista tiden var hon inte det hos oss... Hon var nog väldigt stressad i slutet, det har jag förstått när jag hör om alla hennes små upptåg hos ML och Hasse. Det var underbart att se henne köra rallylydnad med Johanna (dottern) och kampa och busa med sina belöningar, lyckan strålade ur hennes ögon och hon fick utlopp för all sin energi. Det är bra att hon får jobba litegrann, jag har inte tid att ge henne den stimulansen mer än på nåder, hon fick den tid som blev över när jag hade tränat Elda, tyvärr. Ja, ja, det är bara att gå vidare, även om det känns tungt emellanåt.

Kennellägret i helgen var supermysigt! Vi hade en mycket duktig och trevlig instruktör, Anna Häggbom Bjällå. Hennes tänk följer helt och hållet mitt när det gäller hundträning. Jag har hittat min röda tråd och det är skönt. Jag vill ha en hund som tar initiativ och "bjuder upp till dans" när vi ska träna. Glädjen och harmonin är i fokus när jag tränar hund och jag bygger på det som är positivt och ser till så att hunden gör mer av det istället för att försöka straffa bort alla felbeteenden hela tiden. Belöningsträning ligger i tiden visst men jag tror att det är mer än bara en trend. Vi människor behöver vara smarta och listiga om vi ska kunna få våra djur att göra det vi vill. I alla fall om det ska göras med fart och glädje ;). Det syns på ett djur hur saker och ting är inlärda, det är jag övertygad om. För ett par veckor sedan var jag och hjälpte en kompis med hennes häst. Hon har börjat med shaping och ville ha lite tips och hjälp att komma vidare. Det var riktigt spännande att prova på att jobba med ett annat sorts djur än hund. Jag får se om tiden räcker till för i så fall så är det inte omöjligt att jag fortsätter att arbeta med hästar också. Vilka möjligheter det finns i klickerträningen!

När det gäller min och Eldas utveckling så känns det positivt. Jag är stolt och nöjd över hennes attityd till träning. Hon lyser verkligen upp när träningssakerna kommer fram och när jag ställer upp mig på planen så är fokus för det mesta 100 % från hennes sida. Vem kunde tro det för ett par år sedan? Som jag kämpade med att få henne till att jobba för belöningen... Hon stod bara och tittade på mig utan att förstå att jag ville att hon skulle prova sig fram med olika beteenden. Snacka om att det var frustrerande! Och då har jag ändå en väldigt lättbelönad hund i Elda, hon älskar mat och hon älskar olika typer av lek och kamp. Även om hon inte är den livligaste av hundar så har hon arbetslust och vill verkligen samarbeta med mig idag och det är jag så tacksam och glad för. Sedan så får vi se hur långt det räcker på tävling. Vi har en hel del detaljer att arbeta med, det är jag mycket väl medveten om men jag känner att jag måste komma ut och tävla nu, jag måste ha några mål att jobba mot. Målet för nästa tävling är att hitta ett bra sätt att värma upp och få till en bra start. Att hitta teamkänslan i tävlingssituationen är ett övergripande mål. Lyckas jag med dessa saker så är jag väldigt nöjd oavsett vilka poäng vi sedan lyckas skrapa ihop. I spåret har hon gått från den ena klarheten till den andra under de senaste månaderna och hennes motivation är nu på topp. Vi spårade för en vecka sedan och då gick hon kanon. Hon spårade i kärnan trots att det blåste och det var ett fältspår. Vinklarna var klockrena, en av dem tog hon direkt, utan att dubbelkolla, så elegant alltså! Föremålen dyker hon ner och tar med hela munnen och lämnar till mig, helt överlycklig och det känns verkligen bra. Nu försöker vi få till ett framförgående som i alla fall ska påminna om ett framförgående... Oh my god, jag har inte tränat detta tillräckligt... Vi får se hur det går på tävlingen ;). Jag tänker att det är bättre med några poäng än inga alls så jag tänker köra på med momentet ändå. Ja, ja, just nu håller vi på och kämpar med ett envist sår på ena benet och blir det inte bättre så är tävlingen tyvärr hotad :(.

Nej, nu har jag en liten son som nog vill ha lite käk snart så det får jag ta och fixa!

KRAM,
C