Älskade farmor!

Idag är det en sorgens, minnenas och eftertankens dag. Min älskade lilla farmor har somnat in och lämnat oss vilsna själar kvar här. Hon var en fantastisk kvinna, min farmor. En riktigt stålkvinna. Jag och min syster pratade om henne idag. Vi vandrade längs minnenas allé tillsammans för en stund och det kändes fint.

Vi kom bl.a. fram till att vi aldrig har hört farmor klaga. Märkligt. De flesta människor är bittra eller ledsna ibland. Livet är ju inte alltid så enkelt. Men farmor, hon var en sådan som inte klagade, hon var för det mesta "fit for fight" så att säga. När man ringde till farmor så var det inte för att ens dåliga samvete talade till en utan för att man verkligen ville prata med henne och så var det in i det sista. Hon hade alltid en glad kommentar på lut och var intresserad av att höra hur vi hade det.

Farmor har alltid haft hund och tränat med sina hundar, jag minns hennes första lilla vovve (i alla fall den första som jag kommer ihåg), Lonnie. Lonnie var en av vår hunds valpar och blandras mellan pudel och shitzu (tror det stavas så). Jag fick ibland passa Lonnie när farmor åkte bort och det var ett rent nöje. Hon var superlydig och farmor var hennes allt. Hon kunde gå fot, det gick hur bra som helst att ha henne lös över allt och flera olika små trix kunde hon också. Jag tror faktiskt att det var farmor som fick mig att bli så intresserad av att träna med hund. Hon fick mig att inse hur det ska vara att ha hund, att det blir så mycket enklare om hunden är lydig och lyhörd. Efter hand så började jag träna hela kvarterets hundar ;), fast jag tror ändå att det var just farmor och Lonnie som fick mig att börja tänka hundträning och inte bara promenader.

När jag var riktigt liten så var jag ibland hos farmor och farfar i deras lägenhet som de bodde i. Då skulle alltid farmor och jag gå ner i tobaksaffären nedanför och handla tidning och piptobak till farfar. Jag kan väl ha varit runt ett par tre år. Jag kommer ihåg att jag alltid kastade längtansfulla blickar efter påsarna med Ahlgrens bilar som hängde framme vid disken där man betalade och det såg farmor förstås. Då sa hon nästan alltid "Vill Milla ha en påse sådana?" också pekade hon på påsen med de rosa, vita och gröna små bilarna i. Därför har Ahlgrens bilar alltid förknippats med trygghet och farmor och farfar för mig.

När jag blev lite större så tillbringade jag mycket tid om somrarna i farmors och farfars stuga (de hade en liten kolonistuga). Där fanns världens godaste hallon, jordgubbar och morötter alldeles precis utanför köksfönstret kommer jag ihåg. Det har aldrig smakat så gott med hallon, jordgubbar och morötter som där och då.

Jag och min kusin Sarah lekte häst så det stod härliga till och farmor och farfar hade ett litet förråd där i stugan, som vi hade som stall. Oj, vilka vackra och härliga hästar vi hade i det stallet! Vi skrev stamtavlor och ritade bilder av dem så att vi visste var varje häst skulle stå när vi kom in efter ridturerna :). Farmor förstod precis hur det hela fungerade och var ofta med och planerade i leken. När vi blev trötta eller hungriga så serverade hon ofta pannkakstårta som var helt underbart god med mycket grädde och sylt.

Jag inser ju nu när jag läser igenom det jag har skrivit att det låter alldeles för idylliskt för att vara sant men så här var det faktiskt när jag var liten och var hos farmor.

Gud vad jag kommer att sakna dig farmor! Men tack för alla fina barndomsminnen som du gav mig och min syster. Nu hoppas jag verkligen att du får träffa farfar igen, så att ni kan dansa och skratta tillsammans medan ni tittar ner på alla oss stolliga barn och barnbarn här nere. Du är verkligen saknad men jag är glad att du fick somna in nu så att du slapp må dåligt mer. KRAM!

Tillbaka.

Här är jag igen. Till slut kunde jag inte hålla tassarna borta från tangentbordet längre ;). Livet är inne i ett hektiskt skede just nu. Jag har ju börjat jobba sedan i augusti, på ny skola dessutom. Trivs mycket bra och älskar verkligen mitt jobb som lärare.

Det är ett jobb som ger så mycket samtidigt som jag ger så himla mycket av mig själv också. Det är precis som min chef sa en gång "Man kan alltid göra mer...". Det tar liksom aldrig slut. Det är bara du själv som kan sätta gränserna. Du kan jobba hur mycket som helst och det finns fortfarande mer att göra. Känslan av att aldrig bli färdig, att alltid ha mer kvar att göra när du slutar för dagen är alltid överhängande i vårt yrke. Det är som att driva eget företag utan att kunna lyfta ut vinsten i form av pengar den dagen då det börjar gå riktigt bra. Vinsten får vi i form av uppskattning bland kollegor och föräldrar samt utveckling hos våra elever. Och det är gott nog. Att tänka att det du gör är "good enough" är en ren överlevnadsstrategi för oss lärare. Det är oftast sant också. Vi gör alltid vårt bästa. Vårt bästa för att eleverna ska må bra och utveckla sitt lärande, vårt bästa för att vi ska vara bra kollegor och anställda, vårt bästa för att föräldrarna ska vara nöjda. Även om vi gör det på olika sätt så kan du alltid räkna med att vi gör vår bästa.

Vi ömmar för eleverna som behöver extra stöd och hjälp, vi sliter vårt hår för att hitta lösningar i en resurssnål organisation och i en sliten arbetsmiljö. I klassrum som kanske inte har sett en målarpensel eller en ny inredning på väldigt länge, med ofta bristfällig teknik och IT-utrustning nöter vi golven och försöker inspirera, engagera och lära våra elever att lära sig. Jag går och lägger mig och grunnar över hur jag ska kunna nå just den eleven som har koncentrationssvårigheter eller hur jag ska kunna ge den starkaste eleven tillräckliga utmaningar i en värld av tidsbrist. Så, vad du än tänker om oss lärare, så ska du veta att du alltid kan räkna med att vi gör vårt allra bästa, även om det inte alltid räcker, tyvärr.

Nog om skolan. Alvin går på förskola och vilken förskola sedan! En lugn miljö med en liten barngrupp och engagerad personal. Jag är så glad över att han trivs så bra. Han sprang in första dagen och sken som en sol och det har inte kommit en tår över hans mjuka kinder sedan han började där. Nu ska jag väl tillägga att jag tror att Alvin är ett typiskt förskolebarn. Han är så självständig, social och trygg i sig själv så det passar honom utmärkt att få vara i ett sammanhang med andra barn och vuxna som endast är där för att stimulera och utmana honom och de andra barnen. Det känns skönt att veta och jag har faktiskt inte haft dåligt samvete en dag för att jag jobbar heltid. Det tycker jag inte att man ska ha som förälder heller. Vi gör vad vi kan för att ge våra barn allt det som vi önskar för dem, allt det bästa i livet och ingen har rätt att döma någon annan förrän man har gått en mil i dennes skor. Ekonomin tillåter inte oss alla att jobba deltid när barnen är små. Underbart för alla er som har den möjligheten men låt oss andra kämpa på, på vårt sätt, så gott det går. Jag ger all min lediga tid till Alvin just nu, så jag är verkligen mån om att umgås med honom när jag inte jobbar. Jag prioriterar. Nu är inte min hund hemma heller, hon är hos uppfödare och försöker hålla styr på sina 10 fantastiska små valpar :). Så jag har all tid i världen att lägga på min lille busparvel :). Fast jag saknar hundträningen och mina vänner. Har inte haft så mycket socialt umgänge under den senaste tiden. Hoppas att det kan bli ändring på det snart för det är en stor del av mitt liv att umgås, både med mina hundkompisar och med mina övriga vänner.

Nä, nu ska jag slänga mig i bingen så nu får det vara nog!

Kram,
C