Här är jag igen. Till slut kunde jag inte hålla tassarna borta från tangentbordet längre ;). Livet är inne i ett hektiskt skede just nu. Jag har ju börjat jobba sedan i augusti, på ny skola dessutom. Trivs mycket bra och älskar verkligen mitt jobb som lärare.
Det är ett jobb som ger så mycket samtidigt som jag ger så himla mycket av mig själv också. Det är precis som min chef sa en gång "Man kan alltid göra mer...". Det tar liksom aldrig slut. Det är bara du själv som kan sätta gränserna. Du kan jobba hur mycket som helst och det finns fortfarande mer att göra. Känslan av att aldrig bli färdig, att alltid ha mer kvar att göra när du slutar för dagen är alltid överhängande i vårt yrke. Det är som att driva eget företag utan att kunna lyfta ut vinsten i form av pengar den dagen då det börjar gå riktigt bra. Vinsten får vi i form av uppskattning bland kollegor och föräldrar samt utveckling hos våra elever. Och det är gott nog. Att tänka att det du gör är "good enough" är en ren överlevnadsstrategi för oss lärare. Det är oftast sant också. Vi gör alltid vårt bästa. Vårt bästa för att eleverna ska må bra och utveckla sitt lärande, vårt bästa för att vi ska vara bra kollegor och anställda, vårt bästa för att föräldrarna ska vara nöjda. Även om vi gör det på olika sätt så kan du alltid räkna med att vi gör vår bästa.
Vi ömmar för eleverna som behöver extra stöd och hjälp, vi sliter vårt hår för att hitta lösningar i en resurssnål organisation och i en sliten arbetsmiljö. I klassrum som kanske inte har sett en målarpensel eller en ny inredning på väldigt länge, med ofta bristfällig teknik och IT-utrustning nöter vi golven och försöker inspirera, engagera och lära våra elever att lära sig. Jag går och lägger mig och grunnar över hur jag ska kunna nå just den eleven som har koncentrationssvårigheter eller hur jag ska kunna ge den starkaste eleven tillräckliga utmaningar i en värld av tidsbrist. Så, vad du än tänker om oss lärare, så ska du veta att du alltid kan räkna med att vi gör vårt allra bästa, även om det inte alltid räcker, tyvärr.
Nog om skolan. Alvin går på förskola och vilken förskola sedan! En lugn miljö med en liten barngrupp och engagerad personal. Jag är så glad över att han trivs så bra. Han sprang in första dagen och sken som en sol och det har inte kommit en tår över hans mjuka kinder sedan han började där. Nu ska jag väl tillägga att jag tror att Alvin är ett typiskt förskolebarn. Han är så självständig, social och trygg i sig själv så det passar honom utmärkt att få vara i ett sammanhang med andra barn och vuxna som endast är där för att stimulera och utmana honom och de andra barnen. Det känns skönt att veta och jag har faktiskt inte haft dåligt samvete en dag för att jag jobbar heltid. Det tycker jag inte att man ska ha som förälder heller. Vi gör vad vi kan för att ge våra barn allt det som vi önskar för dem, allt det bästa i livet och ingen har rätt att döma någon annan förrän man har gått en mil i dennes skor. Ekonomin tillåter inte oss alla att jobba deltid när barnen är små. Underbart för alla er som har den möjligheten men låt oss andra kämpa på, på vårt sätt, så gott det går. Jag ger all min lediga tid till Alvin just nu, så jag är verkligen mån om att umgås med honom när jag inte jobbar. Jag prioriterar. Nu är inte min hund hemma heller, hon är hos uppfödare och försöker hålla styr på sina 10 fantastiska små valpar :). Så jag har all tid i världen att lägga på min lille busparvel :). Fast jag saknar hundträningen och mina vänner. Har inte haft så mycket socialt umgänge under den senaste tiden. Hoppas att det kan bli ändring på det snart för det är en stor del av mitt liv att umgås, både med mina hundkompisar och med mina övriga vänner.
Nä, nu ska jag slänga mig i bingen så nu får det vara nog!
Kram,
C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar