Idag är det en sorgens, minnenas och eftertankens dag. Min älskade lilla farmor har somnat in och lämnat oss vilsna själar kvar här. Hon var en fantastisk kvinna, min farmor. En riktigt stålkvinna. Jag och min syster pratade om henne idag. Vi vandrade längs minnenas allé tillsammans för en stund och det kändes fint.
Vi kom bl.a. fram till att vi aldrig har hört farmor klaga. Märkligt. De flesta människor är bittra eller ledsna ibland. Livet är ju inte alltid så enkelt. Men farmor, hon var en sådan som inte klagade, hon var för det mesta "fit for fight" så att säga. När man ringde till farmor så var det inte för att ens dåliga samvete talade till en utan för att man verkligen ville prata med henne och så var det in i det sista. Hon hade alltid en glad kommentar på lut och var intresserad av att höra hur vi hade det.
Farmor har alltid haft hund och tränat med sina hundar, jag minns hennes första lilla vovve (i alla fall den första som jag kommer ihåg), Lonnie. Lonnie var en av vår hunds valpar och blandras mellan pudel och shitzu (tror det stavas så). Jag fick ibland passa Lonnie när farmor åkte bort och det var ett rent nöje. Hon var superlydig och farmor var hennes allt. Hon kunde gå fot, det gick hur bra som helst att ha henne lös över allt och flera olika små trix kunde hon också. Jag tror faktiskt att det var farmor som fick mig att bli så intresserad av att träna med hund. Hon fick mig att inse hur det ska vara att ha hund, att det blir så mycket enklare om hunden är lydig och lyhörd. Efter hand så började jag träna hela kvarterets hundar ;), fast jag tror ändå att det var just farmor och Lonnie som fick mig att börja tänka hundträning och inte bara promenader.
När jag var riktigt liten så var jag ibland hos farmor och farfar i deras lägenhet som de bodde i. Då skulle alltid farmor och jag gå ner i tobaksaffären nedanför och handla tidning och piptobak till farfar. Jag kan väl ha varit runt ett par tre år. Jag kommer ihåg att jag alltid kastade längtansfulla blickar efter påsarna med Ahlgrens bilar som hängde framme vid disken där man betalade och det såg farmor förstås. Då sa hon nästan alltid "Vill Milla ha en påse sådana?" också pekade hon på påsen med de rosa, vita och gröna små bilarna i. Därför har Ahlgrens bilar alltid förknippats med trygghet och farmor och farfar för mig.
När jag blev lite större så tillbringade jag mycket tid om somrarna i farmors och farfars stuga (de hade en liten kolonistuga). Där fanns världens godaste hallon, jordgubbar och morötter alldeles precis utanför köksfönstret kommer jag ihåg. Det har aldrig smakat så gott med hallon, jordgubbar och morötter som där och då.
Jag och min kusin Sarah lekte häst så det stod härliga till och farmor och farfar hade ett litet förråd där i stugan, som vi hade som stall. Oj, vilka vackra och härliga hästar vi hade i det stallet! Vi skrev stamtavlor och ritade bilder av dem så att vi visste var varje häst skulle stå när vi kom in efter ridturerna :). Farmor förstod precis hur det hela fungerade och var ofta med och planerade i leken. När vi blev trötta eller hungriga så serverade hon ofta pannkakstårta som var helt underbart god med mycket grädde och sylt.
Jag inser ju nu när jag läser igenom det jag har skrivit att det låter alldeles för idylliskt för att vara sant men så här var det faktiskt när jag var liten och var hos farmor.
Gud vad jag kommer att sakna dig farmor! Men tack för alla fina barndomsminnen som du gav mig och min syster. Nu hoppas jag verkligen att du får träffa farfar igen, så att ni kan dansa och skratta tillsammans medan ni tittar ner på alla oss stolliga barn och barnbarn här nere. Du är verkligen saknad men jag är glad att du fick somna in nu så att du slapp må dåligt mer. KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar