Till alla ensamstående föräldrar!

Ok, jag vill varna er alla, detta är ett gnälligt inlägg. 

Jag vill börja med att skriva att jag är SÅ tacksam för att jag får dela mitt liv med en fantastisk liten kille, tro inget annat! Han är mitt allt, ljuset i mitt liv, kärleken som gör livet värt att leva och slår undan allt mörker.

MEN. Det finns alltid ett men. Just nu är jag TRÖTT. Helt slut helt enkelt. Jag behöver egentid. Ok, det kanske inte är politiskt korrekt eller ens en gång rumsrent att erkänna detta men så är det. Jag behöver få vara ifred. Jag vill kunna gå långpromenad och lyssna på tystnaden ibland. Jag vill känna mig lite fri, bara någon gång ibland. En sovmorgon då och då, vilken lyx. Ok, jag har själv valt att skaffa barn och då får man givetvis sätta sig själv i andra hand under mååånga år men jag kanske inte såg framför mig detta scenario...

Jag vill skicka en kram, en tacksamhetens tanke och en uppskattande klapp på axeln till alla ensamstående föräldrar där ute. Du som alltid finns där, som alltid fixar mat och lämnar och hämtar, varje dag. Du som alltid läser godnattsagor, diskar, tvättar och städar, utan hjälp, på heltid. Du som jobbar heltid för att få ekonomin att gå ihop och som stressar från jobb för att inte ditt barn ska vara sist kvar på förskola/fritids. Du är fantastisk! Vilken hjältinna/hjälte du är! Glöm aldrig det och ge dig själv en klapp på axeln då och då!

Keep on trying!

/C

Livet...

Vilken berg och dalbana livet är. Vi knatar på och försöker hitta en balans i tillvaron, de allra flesta av oss. Vi vill bli älskade, vi vill få vara som vi är och känna oss älskade för dem vi är, förbehållslöst. Är det ändå inte det livet går ut på? Att älska och att bli älskad. Att veta att du duger som du är och att du kan känna tillit till världen omkring dig.

Jag är kantstött just nu, som en frukt som har trillat ner från trädet och slagit i marken alldeles för hårt. Jag kan liksom inte läka riktigt för att jag känner att jag först behöver hitta hoppet och framtidstron igen.

Dagar och kvällar med vänner, skratt, god mat och dryck samt värme och kärlek får mig att tro på livet igen. Får mig att leva och våga känna glädje igen. Ibland är det rörigt och stökigt när vi ses, barn, hundar, bus, skratt och tårar i en salig blandning. Men det är ju det som är livet. Vi är här för varandra. Som jag brukar tänka, ett slitet citat "No man is an island." Vi behöver varandra. Relationer stökar och bökar med oss, gör oss sårbara och låter oss känna starkt, ibland är det jobbigt men det ger ju så mycket också.

En del relationer tar mer än de ger... Då vill jag sticka huvudet i sanden eller fly hals över huvud alternativt slåss mot det som är tufft. Jag är ingen krigisk natur, tvärtom är jag ofta alldeles för snäll, jag vill inte bråka. Därför hamnar jag ofta i rollen som den som ger mer än den tar. Kanske vinner jag mer på det, trots allt, i slutändan? Jag vet inte, jag har inga svar. Jag önskar just nu bara att jag kunde få lugn och ro, att jag kunde få andas fritt och sänka axlarna. Tänk att få vakna och känna sig lugn och glad, bekymmersfri på något sätt. Jag längtar efter den dagen!

Tunga tankar...

Sällan har det känts så tungt att det inte ens går att må bättre genom att skriva om det... Så är det just nu. Jag mår bara illa av att tänka på det. Jag mår bara illa av att skriva men jag tvingar mig själv just nu i tron att det kanske finns något terapeutiskt i det, trots allt.

Jag är så ledsen för allt. Det är så himla tråkigt att det skulle bli på detta sätt. Jag vill inte sitta här, ensam med en arg och besviken Alvin. Jag vill inte sitta här med tårarna rinnande nerför kinderna och oron som kommer om natten så att jag inte kan sova. Jag har inte bett om att ha dessa märkliga drömmar, drömmar om mitt gamla hus, där jag smyger omkring och ogillar alla förändringar som de nya ägarna säkert har gjort. Jag vill känna mig hel igen. Jag vill ha energi. Jag vill känna framtidstro och glädje. Jag vill känna mig hemma och trygg och lugn igen. Det var länge sedan jag kände mig trygg och lugn på riktigt. Inre frid, vad är det?

Ovanstående skrevs för ett par veckor sedan och det var en dålig dag. Tyvärr kommer dem och går, dessa tunga perioder och det är väl bara till att acceptera att jag är inne i en bearbetningsfas. Mycket har ju hänt under det senaste året. Igår hette Zamba Elda hela dagen . Som jag saknar henne ❤. Minnena väller fram ibland och jag blir alldeles förbi av sorg och förtvivlan.

Men det finns bra dagar också. Jag försöker att hitta på roliga saker och koppla av för att hitta balansen igen. Idag står det hundträning på schemat. Det ska bli skoj.

Collie - en ras på fallrepet?

Jag måste bara skriva ett par rader, mitt hjärtas mening blir det. Jag har sedan 1997 haft hundar av rasen collie. Jag älskar den här rasen, en bra collie är en fantastisk kompis, en härlig tränings/tävlingskamrat och givetvis en god representant för sin ras. Jag är nu inne på min 4:e collie, alla har varit från samma uppfödare och jag har varit mer eller mindre nöjd med dem alla, även om var och en har haft sina brister och förtjänster givetvis. Ingen är ju perfekt. Min första collie, Figaro, var tyvärr skottberörd och blev till slut skotträdd men annars var han en stabil, social och trevlig kille. Han lärde mig vad det innebär att leva med en skotträdd hund och hur mycket det betyder i vardagen. Han lärde mig givetvis mycket annat också, han var en härlig hund på många sätt och självklart älskade jag honom lika mycket trots att han var skotträdd i slutet.

Nu är det som så att Svenska Collieklubben under ett flertal år har arbetat för att sätta upp mål för våra uppfödare för att minska den här typen av rädslor på våra collies. Rädslor har mycket hög arvbarhet, upp till 80 % tror jag det är, om jag inte minns fel. Projekt Mentalt sund collie är bara ett exempel på vad vår eminenta rasklubb har initierat för att förbättra rasens mentalitet och nu är arbetet med mentalindex (ett sätt att beräkna en hunds mentala förutsättningar baserat på ett helhetstänk kring individien) i full gång. Collieklubben har satt upp mål för detta arbete och riktlinjer som rasens uppfödare rekommenderas att följa i sin avel.

Nu är det så att det verkar som om någon/några sprider rykten om att klubben har satt upp orimliga krav på uppfödarna och att rasen och collieklubben kommer att "dö ut" p.g.a. för smal avelsbas m.m. Hjälp, säger jag bara!! Vad är detta för kvalificerat skitsnack?

Jag förstår inte hur man kan hålla på så här. Det är till att göra klimatet i vår rasklubb ännu mer infekterat och dessutom så skapar det oerhört mycket förvirring och oro hos kommande valpköpare. Vi har problem med mentaliteten på collie, det är inget vi ska sticka under stol med men att rasen skulle dö ut p.g.a rasklubben sätter upp tydliga mål, helt vansinnigt att sprida sådana lögner!

Jag tror på rasen och jag älskar den. Jag kommer alltid att säga som det är när någon frågar mig om hur collien är och vad det finns för problem att ta hänsyn till när man ska skaffa collie. Jag kommer också att tala om vilka uppfödare som satsar på mentaliteten och hälsan inom vår ras och tyvärr är dem inte så många som jag skulle önska...

En hund mår inte dåligt av att inte vara vacker, eller ens rastypisk. En hund kan däremot må riktigt dåligt av att vara rädd för allt och alla. Mentala svagheter är betydligt svårare att komma tillrätta med och kräver betydligt mer långsiktig avelsplanering än vad exteriöra fel är. Jag önskar så att det fanns fler nya uppfödare inom rasen som kunde ta över stafettpinnen när våra "gamla rävar" inte orkar hålla på längre, att återväxten bland uppfödarkåren med seröst och långsiktigt tänk kunde vara ännu större.

Sedan är det ju så att eftersom collie är en bruksras så bör den besitta en del mentala egenskaper som behövs för att kunna arbeta med den. Kamplust, leklust, nyfikenhet, mod och framåtanda, allt samlat skulle man kanske kunna definiera som arbetslust. Så, det räcker alltså inte med att bara avla på stabila individer med stabila föräldrar, de måste även kunna tillföra rasen dessa egenskaper. Något som många verkar tappa bort i sin iver att föda upp både snygga, stabila och friska hundar.

Låter det som om det ser mörkt ut på colliefronten ;)? Nej, jag tycker inte att det är nattsvart, även om jag känner en viss oro emellanåt, framförallt för mentaliteten bland våra avelsdjur.

Jag tror, som sagt, på vår underbara ras. Min förra collie, Elda, visade mig hur en riktigt stabil, arbetsvillig och rakt igenom sund collie ska vara. Hon är för mig sinnebilden av hur en riktigt bra hund ska fungera, både i vardagen och på tävlingsplanen. Så, om jag skulle föda upp så har jag min målbild klar för mig. Den kanske inte går att nå på en generation eller två eller ens tre men jag är övertygad om att det går, på längre sikt.

Avslutningsvis, du som sprider dessa tokiga rykten, sluta med det! Det finns ju ingenting att vinna på det. Var ärlig istället och tala om vad rasen har för problem när blivande valpköpare frågar och lyft fram det goda arbete som vår rasklubb faktiskt gör för vår fantastiska ras! Vi kommer ingen vart utan samarbete och ett öppet, tillåtande klimat och dessa falska rykten bidrar sannerligen inte till det.

Over and out!