Jag vill börja med att skriva att jag är SÅ tacksam för att jag får dela mitt liv med en fantastisk liten kille, tro inget annat! Han är mitt allt, ljuset i mitt liv, kärleken som gör livet värt att leva och slår undan allt mörker.
MEN. Det finns alltid ett men. Just nu är jag TRÖTT. Helt slut helt enkelt. Jag behöver egentid. Ok, det kanske inte är politiskt korrekt eller ens en gång rumsrent att erkänna detta men så är det. Jag behöver få vara ifred. Jag vill kunna gå långpromenad och lyssna på tystnaden ibland. Jag vill känna mig lite fri, bara någon gång ibland. En sovmorgon då och då, vilken lyx. Ok, jag har själv valt att skaffa barn och då får man givetvis sätta sig själv i andra hand under mååånga år men jag kanske inte såg framför mig detta scenario...
Jag vill skicka en kram, en tacksamhetens tanke och en uppskattande klapp på axeln till alla ensamstående föräldrar där ute. Du som alltid finns där, som alltid fixar mat och lämnar och hämtar, varje dag. Du som alltid läser godnattsagor, diskar, tvättar och städar, utan hjälp, på heltid. Du som jobbar heltid för att få ekonomin att gå ihop och som stressar från jobb för att inte ditt barn ska vara sist kvar på förskola/fritids. Du är fantastisk! Vilken hjältinna/hjälte du är! Glöm aldrig det och ge dig själv en klapp på axeln då och då!
Keep on trying!
/C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar