När sorgen bor i hjärtat.

Gud vad jag önskar att jag kunde få skriva att jag verkligen mår fint, att livet leker och att jag mår bra i hjärta och själ. Just nu så andas jag genom mina tankar, jag andas genom min sorg, sorgen som fortfarande bor i ett litet kryp in i hjärtat. Det är precis som om jag inte kan släppa taget om mitt förflutna. Jag har så många minnen, tankar och känslor som finns i mitt inre och som jag liksom inte får utlopp för. 

Jag är inte glad. Jag är ledsen eller tom inombords, likgiltig inför livet emellanåt. Jag känner mig ensam, liten och fruktansvärt tung till sinnes. I perioder kan jag känna mig lite lättare om hjärtat och må ganska bra men sedan kommer den objudne gästen igen, Herr Sorg, på besök. Han tar all min glädje, all min inspiration, alla mina framtidsdrömmar och mitt hopp och bara kastar iväg dem. Jag är så himla arg på detta!!! Jag VILL inte känna mig så här ledsen. Tårarna bara bränner innanför ögonlocken. 

Jobbigt är vad det är. Jag vet att jag behöver släppa ut sorgen, att den behöver få komma ut. Men det är inte lätt. Jag vet inte varför det är så svårt för mig, varför jag har ett sådant motstånd mot att bejaka min sorg. Nu är jag ledig ett tag och jag kan ge mig själv tid att bearbeta och läka. Då kommer sorgen. Det är likadant varje gång. Och jag tänker, varje gång, hur många år ska detta ta? När tar det slut? 

Jag tänker ofta på min mormor när jag känner så här. Jag har börjat tänka på henne mer och mer under den sista tiden. Kanske kan det hjälpa mig att kanalisera och släppa ut min sorg. 

Funderar på detta.

//C

Vilken helg. Många känslor har farit genom min kropp, det kan jag lova. Jag är inne i en bearbetningsfas och har suttit och kollat igenom gamla foton. Har blivit påmind om allt som varit och om hur tuffa de senaste åren har varit. Det känns som om jag har varit i helvetet och vänt, ett par gånger.

Underbara natur som ger mig så mycket.

Zamba, min "partner in crime" dessa helger utan Alvin.

Sorgen kommer jag att få dras med ett tag till, det förstår jag. Jag kan inte gå runt den, jag måste liksom ta mig igenom den, tills den bleknar och ger mer plats åt ljus, glädje och energi i mitt liv. Jag är bra på att stoppa undan jobbiga känslor och tankar. Jag är en överlevare och packar väskan noga så att de svåra upplevelserna inte ska kunna ta över utan att jag ska kunna resa dit jag ska i livet. Men ibland så måste jag stanna upp och se tillbaka och bara minnas. Sorgen måste få ta plats. En dag ska jag resa mig ur den och då kommer jag att vara starkare än någonsin förr.

Jag ser på mitt gamla hus, mitt drömhem, och mina vovvar, som bodde hos mig då och saknar och längtar. Jag ser på Alvin, som liten knodd, och saknar den tiden, samtidigt som jag njuter av den fantastiska kille han har blivit.

Jag har ena benet kvar i det förflutna och så måste det få lov att vara. Det tar tid att bearbeta allt. En tuff separation, två flyttar efter det, byte av jobb och förlusten av två vovvar. Livet har mycket att ge och jag har så himla mycket att vara tacksam över, så mycket kärlek och ljus i mitt liv.

En bra sak den här helgen är att jag verkligen har tagit hand om mig själv. Jag har tränat och kopplat av och ätit bra mat. Så energinivån är ganska hög, trots allt. Detta är sådant som ofta kommer lite i skymundan när Alvin är hos mig så jag passar på när jag är själv. Det har varit tufft att vara utan min skatt denna helg. Känslan av saknad, av att känna sig halv, har överskuggat det mesta. Därför försöker jag att göra sådant som jag inte hinner/orkar när Alvin är här.

Sorg.

Usch, vilken tung, tung dag. Kan knappt skriva för jag är så ledsen. Idag har jag varit på en av de vackraste och jobbigaste begravningar jag har varit med om. Min kusin Sarah gick bort den den 27 april i år, endast 42 år gammal. Jag kan inte fatta det. Vi har inte haft så mycket kontakt i vårt vuxna liv men när vi var små så lekte vi jättemycket och vi hade väldigt kul tillsammans. Jag minns att hon hade en lite galen humor som jag gillade också hade vi samma intresse, nämligen hästar. Vi lekte alltid häst i farmors stuga om somrarna. I hennes förråd bodde de vackraste och mest intelligenta hästarna som fanns. Vilka underbara minnen som sköljer över mig när jag tänker tillbaka. Jag kommer ihåg en gång när jag var och hälsade på Sarah och vi gick till ett stall som låg alldeles i närheten av där hon bodde. Familjen bodde då på landet, i skogen. I stallet fick vi låna två hästar som vi fick rida ut på i skogen. Vilken dröm! Vi for fram som två galningar i skogen och det var verkligen livsfarligt men vilken frihetskänsla det gav. Vi var lika våghalsiga båda två på den tiden.

För ca ett år sedan tog Sarah kontakt med mig via Facebook. Efter att ha bott uppe Göteborg under många år, där hon också träffade sin man, så hade hon nu återvänt till Skåne och hon hade flyttat ner till Vejbystrand. Hon vill att vi skulle träffas, hon och jag och våra två små pojkar. Hennes son var 2 år då. Vi skrev till varandra via messenger och bestämde träff men saker och ting kom i vägen och vi lyckades inte få ihop det. Både hon och jag kände dock att vi verkligen ville ses och jag tror att vi hade mycket gemensamt, även som vuxna. Så kom sommaren och vi höll kontakten men hon började få oförklarliga smärtor och gick bl.a. till kiropraktor och till läkare och tog en massa prover. Då visade dem ingenting men hon blev bara sämre. Det sista jag hörde från henne var att hon nog hade ngn typ av infektion och att hon skulle höra av sig när hon kände sig piggare. Jag förstod senare att hon hade blivit inlagd och att det var cancer hon drabbats av.

Sorgen som griper tag i mig är så stark när jag skriver detta. Så orättvist livet är. Mitt i livet kom döden och tog en älskad hustru från sin man, en mor från sin son och en fin vän från de som som höll av henne. Grymt är bara förnamnet.

Jag är sååå ledsen över att vi inte hann träffas, det känns så hemskt. Som om det inte var meningen...

Sarah, var du än är, jag minns dig och jag önskar att du fanns kvar här så att jag kunde få lära känna dig på nytt. Du verkar ha varit en fin människa med mycket värme och kärlek i dig. Jag hoppas att jag en dag kan få träffa din son och att våra barn kan få leka tillsammans, för det tror jag att du hade velat. KRAM!

Vad kan jag lära mig av detta tänker jag nu, trots smärtan jag känner? Jo, att inte ta någon eller något för givet och att verkligen vara såå tacksam för allt fint jag har i mitt liv. Att njuta varje sekund och att ta vara på stunderna tillsammans med alla som betyder något för mig. Jag vill bli bättre på att inte tveka, att ta chansen och göra det som mitt hjärtas röst säger åt mig, att leva som om varje dag vore den sista. Att hjälpa mina medmänniskor på de sätt jag kan och att ge av styrka och kärlek till dem som behöver det, när jag kan, det vill jag. Att hjälpa andra ger mig styrka och glädje.

Nä, nu känns sorgen för jobbig att hantera. Orättvisa, grymma tillvaro!

KRAM till er alla! Ta hand om er!

Oro.

Jag vet att oro är den mest onödiga känsla som finns. Den skapar bara kaos, magont, uppdragna axlar och olycklighet men ändå så kan jag inte låta bli att känna just oro. Den vinner fanimej ALLTID!

Den bara klampar in, stör och är allmänt tjötig och gnatig och jag orkar inte, jag orkar absolut inte. Men ändå måste jag. Jag måste kämpa för Alvins skull och för alla andra jag bryr mig om och älskar.

Just nu är jag orolig över pengar. Att något så trivialt ska få styra över hur jag mår, det är ju egentligen helt vansinnigt. Men det värsta med pengar är att de är så konkreta, antingen så finns de eller så finns de inte. That´s it. Det är bara till att acceptera. Jag vill inte ha pengar i överflöd, bara så att jag kan leva utan att oroa mig. Men detta är ju ett I-lands problem, det inser jag. Jag borde inte ens ha den här diskussionen med mig själv, det är egentligen inte ok med tanke på att jag har det så himla bra jämfört med många andra i vår värld. Nä, nu får jag dåligt samvete också... Ytterligare en ganska onödig känsla. Den leder inte heller så ofta till att något förändras till det bättre.

Jag har inte mycket energi och inspiration just nu. Jag skulle egentligen planera fantastiska lektioner ikväll, hade jag tänkt men nej, det vill sig bara inte. Jag är helt tom. Har letat hela internet runt men jag blir bara stressad när jag läser om alla duktiga pedagoger som hittar på så mycket bra med sina elever. Jag vill tillbaka. Jag vill tillbaka till den pedagog jag var när jag började. Hon som verkligen trollade fram idéer ur byxfickorna på löpande band och som kunde förvandla en grå måndag till en magisk upplevelse för sina elever. Jag har nämligen inte alltid varit så här grå som jag känner mig just nu. Innerst inne så älskar jag verkligen mitt jobb, jag brinner för att lära ut och för att få varje elev att växa och må bra med sig själv. Jag önskar bara att mina tankar ville vara pigga och att jag kunde känna den där sprudlande glädjen igen. Jag längtar efter att fåå känna mig vild, glad, ivrig och framförallt lycklig.

Givetvis finns det stunder då jag känner mig glad och nöjd med livet men de är just nu alldeles för få. Klumpen i bröstet och tyngden över axlarna försvinner aldrig helt. Vissa dagar bränner tårarna bakom ögonlocken hela tiden och jag förstår inte hur jag lyckas hindra dem från att välla fram...

Jag är i grund och botten en optimistisk och humoristisk tjej men allt bara krockar just nu känns det som. Jag vill bara säga till dig som också kämpar, som också vet hur det är att gå omkring och undra vart glädjen tog vägen, du är inte ensam. Jag tror på att det kommer en dag när jag kan vakna upp och känna mig hel igen och känna att livet verkligen är gott att leva.

Lev väl och ta hand om varandra!

Kram,
C

Till alla ensamstående föräldrar!

Ok, jag vill varna er alla, detta är ett gnälligt inlägg. 

Jag vill börja med att skriva att jag är SÅ tacksam för att jag får dela mitt liv med en fantastisk liten kille, tro inget annat! Han är mitt allt, ljuset i mitt liv, kärleken som gör livet värt att leva och slår undan allt mörker.

MEN. Det finns alltid ett men. Just nu är jag TRÖTT. Helt slut helt enkelt. Jag behöver egentid. Ok, det kanske inte är politiskt korrekt eller ens en gång rumsrent att erkänna detta men så är det. Jag behöver få vara ifred. Jag vill kunna gå långpromenad och lyssna på tystnaden ibland. Jag vill känna mig lite fri, bara någon gång ibland. En sovmorgon då och då, vilken lyx. Ok, jag har själv valt att skaffa barn och då får man givetvis sätta sig själv i andra hand under mååånga år men jag kanske inte såg framför mig detta scenario...

Jag vill skicka en kram, en tacksamhetens tanke och en uppskattande klapp på axeln till alla ensamstående föräldrar där ute. Du som alltid finns där, som alltid fixar mat och lämnar och hämtar, varje dag. Du som alltid läser godnattsagor, diskar, tvättar och städar, utan hjälp, på heltid. Du som jobbar heltid för att få ekonomin att gå ihop och som stressar från jobb för att inte ditt barn ska vara sist kvar på förskola/fritids. Du är fantastisk! Vilken hjältinna/hjälte du är! Glöm aldrig det och ge dig själv en klapp på axeln då och då!

Keep on trying!

/C

Livet...

Vilken berg och dalbana livet är. Vi knatar på och försöker hitta en balans i tillvaron, de allra flesta av oss. Vi vill bli älskade, vi vill få vara som vi är och känna oss älskade för dem vi är, förbehållslöst. Är det ändå inte det livet går ut på? Att älska och att bli älskad. Att veta att du duger som du är och att du kan känna tillit till världen omkring dig.

Jag är kantstött just nu, som en frukt som har trillat ner från trädet och slagit i marken alldeles för hårt. Jag kan liksom inte läka riktigt för att jag känner att jag först behöver hitta hoppet och framtidstron igen.

Dagar och kvällar med vänner, skratt, god mat och dryck samt värme och kärlek får mig att tro på livet igen. Får mig att leva och våga känna glädje igen. Ibland är det rörigt och stökigt när vi ses, barn, hundar, bus, skratt och tårar i en salig blandning. Men det är ju det som är livet. Vi är här för varandra. Som jag brukar tänka, ett slitet citat "No man is an island." Vi behöver varandra. Relationer stökar och bökar med oss, gör oss sårbara och låter oss känna starkt, ibland är det jobbigt men det ger ju så mycket också.

En del relationer tar mer än de ger... Då vill jag sticka huvudet i sanden eller fly hals över huvud alternativt slåss mot det som är tufft. Jag är ingen krigisk natur, tvärtom är jag ofta alldeles för snäll, jag vill inte bråka. Därför hamnar jag ofta i rollen som den som ger mer än den tar. Kanske vinner jag mer på det, trots allt, i slutändan? Jag vet inte, jag har inga svar. Jag önskar just nu bara att jag kunde få lugn och ro, att jag kunde få andas fritt och sänka axlarna. Tänk att få vakna och känna sig lugn och glad, bekymmersfri på något sätt. Jag längtar efter den dagen!

Tunga tankar...

Sällan har det känts så tungt att det inte ens går att må bättre genom att skriva om det... Så är det just nu. Jag mår bara illa av att tänka på det. Jag mår bara illa av att skriva men jag tvingar mig själv just nu i tron att det kanske finns något terapeutiskt i det, trots allt.

Jag är så ledsen för allt. Det är så himla tråkigt att det skulle bli på detta sätt. Jag vill inte sitta här, ensam med en arg och besviken Alvin. Jag vill inte sitta här med tårarna rinnande nerför kinderna och oron som kommer om natten så att jag inte kan sova. Jag har inte bett om att ha dessa märkliga drömmar, drömmar om mitt gamla hus, där jag smyger omkring och ogillar alla förändringar som de nya ägarna säkert har gjort. Jag vill känna mig hel igen. Jag vill ha energi. Jag vill känna framtidstro och glädje. Jag vill känna mig hemma och trygg och lugn igen. Det var länge sedan jag kände mig trygg och lugn på riktigt. Inre frid, vad är det?

Ovanstående skrevs för ett par veckor sedan och det var en dålig dag. Tyvärr kommer dem och går, dessa tunga perioder och det är väl bara till att acceptera att jag är inne i en bearbetningsfas. Mycket har ju hänt under det senaste året. Igår hette Zamba Elda hela dagen . Som jag saknar henne ❤. Minnena väller fram ibland och jag blir alldeles förbi av sorg och förtvivlan.

Men det finns bra dagar också. Jag försöker att hitta på roliga saker och koppla av för att hitta balansen igen. Idag står det hundträning på schemat. Det ska bli skoj.