Jag och Alvin!

Här kommer några bilder från idag. Värdens bästa Alvin! Vilken spjuver han är :). Han vet precis hur han ska linda mamma och pappa kring lillfingret :).Jag hoppas bara för allt i världen att vi kan stå emot hans charm när han börjar testa oss... Jag som alltid har varit kaxig och sagt att jag minsann ska uppfostra mina barn och att de ska veta hur man uppför sig, hm.

Idag...

Vaknade av att Yran (äldsta vovven), klampade upp i sängen och helt kärleksfullt trampade mig i ansiktet... Kände hur klorna grävde sig in i mitt högra öga, yes, vilken drömstart på dagen. När hon sedan tittar på mig med sina stora mörka rådjursögon (jo, collies kan ha sådana ögon) så är allt förlåtet. Min älskade Yremoj! Hon har följt mig i snart 10 år och så mycket har ju hänt under dessa år. Tänk så anpassningsbara de är, våra hundar. Helt plötsligt har hon inte huvudrollen i mitt liv längre. Det ligger en liten småsnarkande underbar  baby och snusar bredvid mig i sängen om morgnarna och Yran pussar honom över hela ansiktet och viftar på svansen allt som oftast. Underbara hund och fantastiska unge :)! Låter som en kliché men den upphörde snart när jag kände hur huvudvärken dundrade på som ett åskväder i mitt huvud... När jag en timme senare, efter frukost, upptäckte att lillkillen hade bajsat ner sig helt så var alla tecken på totalt lyckorus som bortblåsta. Hysteriskt skrikande bebis i kombination med åskväder i huvudet = desperat mamma. Ville bara lämna rummet. Eller varför inte lämna tillbaka honom? Kan man reklamera? Får man ha sådana här tankar om sin älskade son? Hoppas ingen skickar soc på mig... Ibland är det så, trots att man knappt vågar säga det till någon, att man bara skulle vilja gå ut genom dörren och inte komma in förrän han var tyst. Sedan, andra dagar, räcker det med ett brett leende av den lille charmören så är man såld igen och man vill bara vara honom nära, nära. Småbarnslivet i ett nötskal helt enkelt!

Gosiga babyfötter.

Apport!

Det är väl märkligt vad tre timmars barnfritt kan göra med den slitna mammasjälen :). När man dessutom får tillbringa dessa timmar med Bea "the one and only" på apporteringskurs så är ju lyckan gjord för ett träningsfreak som jag. Lilleman (Alvin) är ju självklart med under Petras trygga överinseende. Alvins tankar enligt Petra:

"Nu kommer tant Petra och trattar i mig käk och sedan ska hon gå med mig på den där ljuvliga stigen. Sedan  ska jag sova."

Klockrent! Petra måste vara tidernas barnvakt, alla kategorier :). Det värmer mammahjärtat. Tack än en gång vännen!

Idag på kursen fick vi bl.a. träna apportering på långt avstånd. Något som alltid slår mig när det gäller apportering är att de flesta problem som folk har med den förekommer inom en radie på ca 1 meter från föraren. Det är ofta någon form av avlämningsproblem som ställer till det... Min teori är att vi lägger ett tryck på hunden när den kommer med föremålet, oftast helt omedvetet. Det blir helt plötsligt inte en rolig lek utan ett krav och konflikten ligger nära i faggorna.

Idag kändes mina signaler lite vimsiga och oplanerade och ljuden kom som ett brev på posten :(. Jag måste också ha koll på hur och var jag lägger dummiesarna  som Bea har hämtat. Hon blir väldigt förvirrad när jag lägger ifrån mig dem på marken alldeles bredvid och missförstånd uppstår då oss emellan. Avlämnandena har blivit mycket lugnare och hon kommer direkt in till mig med dummiesarna utan att jag behöver kalla in henne. Jag tycker också att hon var väldigt tyst mellan de olika momenten. Jag har ju tränat in detta som så att jag har klickat när hon har fokus på mig och ser lugn ut, hon får gärna vara i liggande position. Nu har jag lagt in kommandot "tyst" och det verkar funka. Hon provar själv att lägga sig ner nu och vara tyst för att få ett "klick". Härligt!

Lilleman sover fortfarande och mina bröst spänner... Hm. Är det inte det ena så är det det andra :). Undrar om han kommer att sova något inatt??? Jag är så lycklig om jag bara får sova tre timmar i sträck om nätterna. Oftast ligger intervallerna på två timmar, sen är det bröstet som gäller igen. Vi brukar skoja och säga att vi har en riktig "labradorbebis". Jag vet, vi är knäppa men det måste man nog vara för att kunna kombinera ett stort intresse som hundträning med föräldrarollen :).

Over and out!

/C

Minnen...

Igår var jag tillbaka på förlossningen. Jag hade fått en tid med förlösande barnmorska för att gå igenom min förlossning eftersom jag har haft väldigt svårt att hantera denna kaotiska upplevelse. Så nu sitter jag här med flera papper fulla med en massa medicinska termer som beskriver mitt livs största dag... Tänk att det går att beskriva något så livsavgörande och mirakulöst så kliniskt. Helt otroligt egentligen!

Tidsbegreppen har varit helt förlorade för mig under detta dygn och jag har överhuvudtaget inte alls haft något klart begrepp om förloppet den sista timmen. Detta kan ju tyckas väldigt oväsentligt för dig som utomstående men för mig handlar det nog om kontroll, eller rättare sagt om avsaknaden av kontroll. Smärtan tog över helt och ingenting som jag hade föresatt mig att göra blev av. Nu i efterhand har jag börjat förstå att detta är väldigt vanligt när det är första gången. Det var bra att få prata igenom det hela med någon som var med, en gång till. Nu kanske jag kan släppa det som var jobbigt och gå vidare.

När jag gick förbi BB avdelningen så kändes det i hjärtat. En varm och sentimental känsla spred sig inom mig när jag tänkte på min och Alvins tid där. Vi hade det bra där. Inte bara för den röda knappens skull, som H (sambon) påpekade inte fanns hemma :). Min rumskompis var fantastiskt trevlig och vi kallade det för "Bootcamp amning" :). Barnmorskorna "jagade" på oss för att vi skulle amma våra små så tätt som möjligt efter det första dygnet. När en extra nitisk barnmorska kom in först en gång under natten för att se till att min rumskompis skulle amma och sedan, när vi precis hade lyckats komma till ro efter detta, en gång till för att kommendera amning för lille Alvin, då tänkte vi "What the hell is happening??". Efteråt garvade vi så att vi låg dubbla, det var faktiskt det vi gjorde mest av allt under dessa märkliga, livsomvälvande dagar. Tredagarsbluesen som skulle infinna sig skrattade vi bort tillsammans, konstigt nog. Vi var helt höga av hormoner och det tillsammans med att vi verkligen hade funnit varandra gjorde att skrattet tog över helt. Det var som att vara på läger med sina små babys, mysigt värre :)!

Lite om mig...

Jaha, då tillhör jag den bloggande skaran av Sveriges befolkning då :). Vem är då jag? Ja, en kort sammanfattning skulle kunna vara: nybliven mamma till lille Alvin (snart 3 mån.), eller halvgalen hundtränare med vissa ambitioner att tävla med sina djur, eller varför inte, nyförlovad sambo med världens bästa hemmakock, H :). Ja, det finns många beskrivningar som skulle kunna stämma in och många roller man spelar i sitt liv och det är lite det den här bloggen kommer att handla om. Livet, glädjen, sorgen som man upplever som mamma, älskarinna, hundtränare, väninna, you name it!

Jag kan inte lova att jag kommer att skriva varje dag eller ens ofta men när jag skriver så kommer jag att göra det med glädje och det kommer att märkas och förhoppningsvis inspirera eller bara ge igenkänning åt dig som läsare. Så, välkommen in i mitt hörn av världen! Hoppas att du ska trivas :)!

Jag i skogen med barnvagnen i högsta hugg :).