Idag...

Vaknade av att Yran (äldsta vovven), klampade upp i sängen och helt kärleksfullt trampade mig i ansiktet... Kände hur klorna grävde sig in i mitt högra öga, yes, vilken drömstart på dagen. När hon sedan tittar på mig med sina stora mörka rådjursögon (jo, collies kan ha sådana ögon) så är allt förlåtet. Min älskade Yremoj! Hon har följt mig i snart 10 år och så mycket har ju hänt under dessa år. Tänk så anpassningsbara de är, våra hundar. Helt plötsligt har hon inte huvudrollen i mitt liv längre. Det ligger en liten småsnarkande underbar  baby och snusar bredvid mig i sängen om morgnarna och Yran pussar honom över hela ansiktet och viftar på svansen allt som oftast. Underbara hund och fantastiska unge :)! Låter som en kliché men den upphörde snart när jag kände hur huvudvärken dundrade på som ett åskväder i mitt huvud... När jag en timme senare, efter frukost, upptäckte att lillkillen hade bajsat ner sig helt så var alla tecken på totalt lyckorus som bortblåsta. Hysteriskt skrikande bebis i kombination med åskväder i huvudet = desperat mamma. Ville bara lämna rummet. Eller varför inte lämna tillbaka honom? Kan man reklamera? Får man ha sådana här tankar om sin älskade son? Hoppas ingen skickar soc på mig... Ibland är det så, trots att man knappt vågar säga det till någon, att man bara skulle vilja gå ut genom dörren och inte komma in förrän han var tyst. Sedan, andra dagar, räcker det med ett brett leende av den lille charmören så är man såld igen och man vill bara vara honom nära, nära. Småbarnslivet i ett nötskal helt enkelt!

Gosiga babyfötter.