Blues...

Livet är verkligen en berg och dalbana. Det går upp och det går ner, det svänger och kränger än hit och än dit och ibland hänger man med i turerna, ibland är man helt "lost".

Den senaste tidens händelser i mitt liv har påverkat mig så att jag nu faktiskt har dagar då jag känner mig helt slutkörd... Jag orkar ingenting och tröttheten är både fysiskt och mental. Det kräver en kraftansträngning att bara kliva upp ur sängen (eller ska jag säga hasa sig upp ur sängen med tanke på mitt knä :(..?).

I juli så hände det något med mitt arma vänsterknä. Det smällde till och gjorde förbaskat ont, mitt under en lydnadsträning. Tur att Viktoria var där så att jag kunde få hjälp till bilen. Efter någon vecka när det inte hade blivit bättre så åkte jag in till akuten. Knäet var svullet och de tömde det på vätska. Det var absolut ingen skön upplevelse kan jag säga... Jag som är superrädd för nålar sattes verkligen på prov. Diagnosen blev osteokondrit (lösa brosk/benbitar i knäleden) och jag skickades hem med antiinflammatorisk medicin med löfte om snar operationstid. I augusti gjordes en s.k. "titthålsoperation" och man plockade ut broskbiten, som var stor som en enkrona och tjockare än en enkrona... Det brukar bara ta ngn dag så går man normalt efter en sådan operation (har gjort en på andra knäet tidigare) men den här gången ville det sig inte. Efter en vecka svullnade knäet upp och det sprutade ngn slags gul vätska (ledvätska skulle det visa sig senare) ur såret. Herregud! Jag blev helt enkelt mer eller mindre livrädd. Sköterskan på vårdcentralen lugnade mig med att det inte var någon infektion i såret. Hon lade om såret och skickade hem mig. Dagen efter var knäet om möjligt ännu mer svullet och jag bestämde mig för att åka in till akuten. Där blev det full fart på läkarna, de tog prover och tömde knäet igen (aj!!!). Jag fick komma tillbaka dagen efter och få svaren på proverna samt ta nya prover. Efter en viss väntan fick jag så svar på vad felet var. Jag hade drabbats av en infektion i knäet... Varför? Ja, det kan ingen med säkerhet säga men nog lutar det åt att det kom i samband med operationen... Det är en på 4000 som drabbas av detta och det blev alltså jag, hm. Läkaren meddelade att jag skulle bli inlagd och få bl.a. antibiotika (!!). Jag fattade ingenting och inte H heller. Där stod vi med en liten 7 månader gammal Alvin och två hundar som behöver skötsel och uppmärksamhet. Detta var inte roligt och absolut inget vi hade förväntat oss :(. Jag fick vara kvar på sjukhuset i en hel vecka och blev stucken både här och där...Usch! Dessutom var jag tvungen att bli sövd ännu en gång eftersom de spolade mitt knä för att verkligen få bort bakterierna.

Nu har jag varit hemma i lite drygt två veckor och det känns i alla fall bättre, även om det är en lång resa det här. Antibiotika i sammanlagt 6 veckor, det tar på kroppen det. Jag får inte belasta knäet på 6 veckor och har halva tiden kvar. Att gå på kryckor och försöka ta hand om en liten 7 månaders baby som precis har börjat krypa är inte att rekommendera... Försäkringskassan undrade varför jag inte kunde ta hand om honom själv utan måste vara sjukskriven, hm... Vart är vi på väg i det här samhället? Nu har jag sådan tur att jag har en fantastisk familj som kan ställa upp och hjälpa mig med Alvin samt en sambo som får ta det stora lasset här hemma, med allt vad det innebär i form av hundpromenader, tvätt, städ och matlagning.

Allt det här sliter på redan ansträngda relationer. Att ständigt behöva be om hjälp med nästan allting är ganska jobbigt, speciellt för mig som är så självständig och van vid att klara mig själv. Jag har mått väldigt dåligt av att inte kunna göra något, att bara kunna sitta här eller möjligtvis åka hem till någon i familjen som kan hjälpa mig. Det tog mig flera dagar att acceptera min situation... När det väl var gjort så var jag inte lika frustrerad men ack så irriterad, på allt och alla :(. Det känns rent ut sagt för jävligt att inte kunna ta hand om sin son själv, att inte kunna lyfta upp honom och trösta honom när det behövs eller kunna  flytta honom "akut" när han är på "villovägar". Ok, jag vet att det finns många som har det betydligt värre än jag och jag beundrar alla dessa människor som stiger upp varje dag och bara "lever" med olika handikapp och andra tillkortakommanden, helt fantastiskt!

Nu får vi verkligen hoppas att allt går på rätt håll. Jag kan ärligt säga att jag inte alls känner igen mig själv just nu. Jag är hängig och lite smått deprimerad. Det har varit flera "käftsmällar" under de senaste månaderna och nu har jag fått nog. Nu måste det bara vända!

Hundträningen har ju också fått ligga på is och det är otroligt irriterande. Hela detta året går bort för mig och Elda :(. Vi får satsa på att komma igång med tävlandet till våren nästa år istället. Då jädrar :)!

Nä, nu är det slut på gnällandet!!!! Åtminstonde för den här gången ;).

Kramar till er alla!