Älskade farmor!

Idag är det en sorgens, minnenas och eftertankens dag. Min älskade lilla farmor har somnat in och lämnat oss vilsna själar kvar här. Hon var en fantastisk kvinna, min farmor. En riktigt stålkvinna. Jag och min syster pratade om henne idag. Vi vandrade längs minnenas allé tillsammans för en stund och det kändes fint.

Vi kom bl.a. fram till att vi aldrig har hört farmor klaga. Märkligt. De flesta människor är bittra eller ledsna ibland. Livet är ju inte alltid så enkelt. Men farmor, hon var en sådan som inte klagade, hon var för det mesta "fit for fight" så att säga. När man ringde till farmor så var det inte för att ens dåliga samvete talade till en utan för att man verkligen ville prata med henne och så var det in i det sista. Hon hade alltid en glad kommentar på lut och var intresserad av att höra hur vi hade det.

Farmor har alltid haft hund och tränat med sina hundar, jag minns hennes första lilla vovve (i alla fall den första som jag kommer ihåg), Lonnie. Lonnie var en av vår hunds valpar och blandras mellan pudel och shitzu (tror det stavas så). Jag fick ibland passa Lonnie när farmor åkte bort och det var ett rent nöje. Hon var superlydig och farmor var hennes allt. Hon kunde gå fot, det gick hur bra som helst att ha henne lös över allt och flera olika små trix kunde hon också. Jag tror faktiskt att det var farmor som fick mig att bli så intresserad av att träna med hund. Hon fick mig att inse hur det ska vara att ha hund, att det blir så mycket enklare om hunden är lydig och lyhörd. Efter hand så började jag träna hela kvarterets hundar ;), fast jag tror ändå att det var just farmor och Lonnie som fick mig att börja tänka hundträning och inte bara promenader.

När jag var riktigt liten så var jag ibland hos farmor och farfar i deras lägenhet som de bodde i. Då skulle alltid farmor och jag gå ner i tobaksaffären nedanför och handla tidning och piptobak till farfar. Jag kan väl ha varit runt ett par tre år. Jag kommer ihåg att jag alltid kastade längtansfulla blickar efter påsarna med Ahlgrens bilar som hängde framme vid disken där man betalade och det såg farmor förstås. Då sa hon nästan alltid "Vill Milla ha en påse sådana?" också pekade hon på påsen med de rosa, vita och gröna små bilarna i. Därför har Ahlgrens bilar alltid förknippats med trygghet och farmor och farfar för mig.

När jag blev lite större så tillbringade jag mycket tid om somrarna i farmors och farfars stuga (de hade en liten kolonistuga). Där fanns världens godaste hallon, jordgubbar och morötter alldeles precis utanför köksfönstret kommer jag ihåg. Det har aldrig smakat så gott med hallon, jordgubbar och morötter som där och då.

Jag och min kusin Sarah lekte häst så det stod härliga till och farmor och farfar hade ett litet förråd där i stugan, som vi hade som stall. Oj, vilka vackra och härliga hästar vi hade i det stallet! Vi skrev stamtavlor och ritade bilder av dem så att vi visste var varje häst skulle stå när vi kom in efter ridturerna :). Farmor förstod precis hur det hela fungerade och var ofta med och planerade i leken. När vi blev trötta eller hungriga så serverade hon ofta pannkakstårta som var helt underbart god med mycket grädde och sylt.

Jag inser ju nu när jag läser igenom det jag har skrivit att det låter alldeles för idylliskt för att vara sant men så här var det faktiskt när jag var liten och var hos farmor.

Gud vad jag kommer att sakna dig farmor! Men tack för alla fina barndomsminnen som du gav mig och min syster. Nu hoppas jag verkligen att du får träffa farfar igen, så att ni kan dansa och skratta tillsammans medan ni tittar ner på alla oss stolliga barn och barnbarn här nere. Du är verkligen saknad men jag är glad att du fick somna in nu så att du slapp må dåligt mer. KRAM!

Tillbaka.

Här är jag igen. Till slut kunde jag inte hålla tassarna borta från tangentbordet längre ;). Livet är inne i ett hektiskt skede just nu. Jag har ju börjat jobba sedan i augusti, på ny skola dessutom. Trivs mycket bra och älskar verkligen mitt jobb som lärare.

Det är ett jobb som ger så mycket samtidigt som jag ger så himla mycket av mig själv också. Det är precis som min chef sa en gång "Man kan alltid göra mer...". Det tar liksom aldrig slut. Det är bara du själv som kan sätta gränserna. Du kan jobba hur mycket som helst och det finns fortfarande mer att göra. Känslan av att aldrig bli färdig, att alltid ha mer kvar att göra när du slutar för dagen är alltid överhängande i vårt yrke. Det är som att driva eget företag utan att kunna lyfta ut vinsten i form av pengar den dagen då det börjar gå riktigt bra. Vinsten får vi i form av uppskattning bland kollegor och föräldrar samt utveckling hos våra elever. Och det är gott nog. Att tänka att det du gör är "good enough" är en ren överlevnadsstrategi för oss lärare. Det är oftast sant också. Vi gör alltid vårt bästa. Vårt bästa för att eleverna ska må bra och utveckla sitt lärande, vårt bästa för att vi ska vara bra kollegor och anställda, vårt bästa för att föräldrarna ska vara nöjda. Även om vi gör det på olika sätt så kan du alltid räkna med att vi gör vår bästa.

Vi ömmar för eleverna som behöver extra stöd och hjälp, vi sliter vårt hår för att hitta lösningar i en resurssnål organisation och i en sliten arbetsmiljö. I klassrum som kanske inte har sett en målarpensel eller en ny inredning på väldigt länge, med ofta bristfällig teknik och IT-utrustning nöter vi golven och försöker inspirera, engagera och lära våra elever att lära sig. Jag går och lägger mig och grunnar över hur jag ska kunna nå just den eleven som har koncentrationssvårigheter eller hur jag ska kunna ge den starkaste eleven tillräckliga utmaningar i en värld av tidsbrist. Så, vad du än tänker om oss lärare, så ska du veta att du alltid kan räkna med att vi gör vårt allra bästa, även om det inte alltid räcker, tyvärr.

Nog om skolan. Alvin går på förskola och vilken förskola sedan! En lugn miljö med en liten barngrupp och engagerad personal. Jag är så glad över att han trivs så bra. Han sprang in första dagen och sken som en sol och det har inte kommit en tår över hans mjuka kinder sedan han började där. Nu ska jag väl tillägga att jag tror att Alvin är ett typiskt förskolebarn. Han är så självständig, social och trygg i sig själv så det passar honom utmärkt att få vara i ett sammanhang med andra barn och vuxna som endast är där för att stimulera och utmana honom och de andra barnen. Det känns skönt att veta och jag har faktiskt inte haft dåligt samvete en dag för att jag jobbar heltid. Det tycker jag inte att man ska ha som förälder heller. Vi gör vad vi kan för att ge våra barn allt det som vi önskar för dem, allt det bästa i livet och ingen har rätt att döma någon annan förrän man har gått en mil i dennes skor. Ekonomin tillåter inte oss alla att jobba deltid när barnen är små. Underbart för alla er som har den möjligheten men låt oss andra kämpa på, på vårt sätt, så gott det går. Jag ger all min lediga tid till Alvin just nu, så jag är verkligen mån om att umgås med honom när jag inte jobbar. Jag prioriterar. Nu är inte min hund hemma heller, hon är hos uppfödare och försöker hålla styr på sina 10 fantastiska små valpar :). Så jag har all tid i världen att lägga på min lille busparvel :). Fast jag saknar hundträningen och mina vänner. Har inte haft så mycket socialt umgänge under den senaste tiden. Hoppas att det kan bli ändring på det snart för det är en stor del av mitt liv att umgås, både med mina hundkompisar och med mina övriga vänner.

Nä, nu ska jag slänga mig i bingen så nu får det vara nog!

Kram,
C

Tävling!

Idag har jag och Elda varit och tävlat i appellklass spår i Åhus. Det började bra med en sprallig och glad Elda som var på jättebra tävlingshumör verkade det som ;). Matte var också taggad kan ju tilläggas. Spåren gick på snustorra, kaninrika fält. Starten var kanon och hon spårar som en gudinna och tar första apporten klockrent. Upptaget efter "pinnen" var fint och sedan gör hon en helt fantastisk vinkel och jag är lyrisk, ända tills jag hör tävlingsledarens röst bakom mig "Du får komma tillbaka, det är fel håll!", hm... Efter det var hon helt lost och det verkade som om näsan inte alls var påkopplad för vi hittade ingenting, utom möjligen kaninhålor...grrrr.

Jaha, bara till att borsta dammet av sig och glömma det hela. Jag bestämde mig för att köra resten trots allt, som träning. Det är en liten utmaning att ladda om efter ett sådant spår kan jag säga men jag tänkte att det här behöver jag träna på så vi hängde med tillbaka till klubben.

Budföringen gick ok, 8 poäng. Hon ville inte bli klappad hos mottagaren men det är typiskt Elda, hon gillar inte när man klappar henne i träningssituationen så det får vi träna på. När hon svängde in hos mig så gav hon till ett rejält morr och svängde in rumpan samtidigt som hon tittade uppfordrande på mig, ha ha, jag bara älskar den attityden alltså :).

När det gäller lydnaden så hade jag satt upp två mål för mig själv och det var att se till så att uppvärmningen blev bästa tänkbara efter förutsättningarna och att starten på fotgåendet blev bra. Det är känslan som räknas!

Båda målen uppnådde vi, "feelingen" fanns där. Poängmässigt hade vi 8,5 och 9 poäng på fotgåendet, 9 på apporteringen, 9,5 på inkallningen, 9 på läggandet, hoppet blev inte bra, det har vi inte tränat tillräckligt på och framförgåendet avstod jag eftersom det också är under inlärning. Givetvis avstod vi platsen, finns ingen anledning att utsätta sin hund för det när man ändå inte kan bli uppflyttad tycker jag. Summa summarum är jag helnöjd med själva lydnadsdelen, hon var helt med mig hela tiden, pigg och glad och verkade bara bli mer och mer taggad för varje moment som utfördes. Det känns verkligen att vi är ett team, underbar känsla :) :). Tänk att man kan åka hem så här nöjd utan att ens ha kommit runt spåret ;). Just den här harmonin som vi hade idag bådar så gott inför framtiden så jag struntar bokstavligt talat i resten, det bjuder jag på. Om några veckor är det lydnadsklass 2 som gäller och det ser jag verkligen fram emot. Tilläggas bör ju också att det var nästan uppåt 25 grader varmt i solen och Elda är ganska påverkad av värmen men glädjen tog överhanden idag och det är jag så himla nöjd med.

Den röda tråden.

Känner inte för att skriva egentligen men vad sjutton, man får väl ta sig i kragen ibland. Snart börjar jag jobba igen och då kan man inte bara göra det man känner för... Lika bra att börja vänja sig så smått ;).

Nu har det gått en tid sedan Yran fick flytta ifrån oss. Jag har plockat bort hennes matskålar som en sista "åtgärd" för att inse att hon inte kommer hem igen. Det är ledsamt när jag tänker på det men jag är glad att hon mår bra och att hon kan glädja någon annan under sina sista år. Hon har det kanonbra och är lycklig hos Marie-Louise och Hasse. I helgen träffade jag henne i samband med vårt kennelläger och hon såg ut som om hon ville säga "Jag gillar dig matte, det vet du men jag stannar här, bara så att du vet det!". Det kändes skönt, helt ärligt. Vi ska inte tro att vi är oersättliga för våra hundar, det är då ett som är säkert. Ett litet styng av smärta far genom mitt hjärta ibland när jag tänker på min lilla älskling men det viktigaste är att hon har det bra och är lycklig. Den sista tiden var hon inte det hos oss... Hon var nog väldigt stressad i slutet, det har jag förstått när jag hör om alla hennes små upptåg hos ML och Hasse. Det var underbart att se henne köra rallylydnad med Johanna (dottern) och kampa och busa med sina belöningar, lyckan strålade ur hennes ögon och hon fick utlopp för all sin energi. Det är bra att hon får jobba litegrann, jag har inte tid att ge henne den stimulansen mer än på nåder, hon fick den tid som blev över när jag hade tränat Elda, tyvärr. Ja, ja, det är bara att gå vidare, även om det känns tungt emellanåt.

Kennellägret i helgen var supermysigt! Vi hade en mycket duktig och trevlig instruktör, Anna Häggbom Bjällå. Hennes tänk följer helt och hållet mitt när det gäller hundträning. Jag har hittat min röda tråd och det är skönt. Jag vill ha en hund som tar initiativ och "bjuder upp till dans" när vi ska träna. Glädjen och harmonin är i fokus när jag tränar hund och jag bygger på det som är positivt och ser till så att hunden gör mer av det istället för att försöka straffa bort alla felbeteenden hela tiden. Belöningsträning ligger i tiden visst men jag tror att det är mer än bara en trend. Vi människor behöver vara smarta och listiga om vi ska kunna få våra djur att göra det vi vill. I alla fall om det ska göras med fart och glädje ;). Det syns på ett djur hur saker och ting är inlärda, det är jag övertygad om. För ett par veckor sedan var jag och hjälpte en kompis med hennes häst. Hon har börjat med shaping och ville ha lite tips och hjälp att komma vidare. Det var riktigt spännande att prova på att jobba med ett annat sorts djur än hund. Jag får se om tiden räcker till för i så fall så är det inte omöjligt att jag fortsätter att arbeta med hästar också. Vilka möjligheter det finns i klickerträningen!

När det gäller min och Eldas utveckling så känns det positivt. Jag är stolt och nöjd över hennes attityd till träning. Hon lyser verkligen upp när träningssakerna kommer fram och när jag ställer upp mig på planen så är fokus för det mesta 100 % från hennes sida. Vem kunde tro det för ett par år sedan? Som jag kämpade med att få henne till att jobba för belöningen... Hon stod bara och tittade på mig utan att förstå att jag ville att hon skulle prova sig fram med olika beteenden. Snacka om att det var frustrerande! Och då har jag ändå en väldigt lättbelönad hund i Elda, hon älskar mat och hon älskar olika typer av lek och kamp. Även om hon inte är den livligaste av hundar så har hon arbetslust och vill verkligen samarbeta med mig idag och det är jag så tacksam och glad för. Sedan så får vi se hur långt det räcker på tävling. Vi har en hel del detaljer att arbeta med, det är jag mycket väl medveten om men jag känner att jag måste komma ut och tävla nu, jag måste ha några mål att jobba mot. Målet för nästa tävling är att hitta ett bra sätt att värma upp och få till en bra start. Att hitta teamkänslan i tävlingssituationen är ett övergripande mål. Lyckas jag med dessa saker så är jag väldigt nöjd oavsett vilka poäng vi sedan lyckas skrapa ihop. I spåret har hon gått från den ena klarheten till den andra under de senaste månaderna och hennes motivation är nu på topp. Vi spårade för en vecka sedan och då gick hon kanon. Hon spårade i kärnan trots att det blåste och det var ett fältspår. Vinklarna var klockrena, en av dem tog hon direkt, utan att dubbelkolla, så elegant alltså! Föremålen dyker hon ner och tar med hela munnen och lämnar till mig, helt överlycklig och det känns verkligen bra. Nu försöker vi få till ett framförgående som i alla fall ska påminna om ett framförgående... Oh my god, jag har inte tränat detta tillräckligt... Vi får se hur det går på tävlingen ;). Jag tänker att det är bättre med några poäng än inga alls så jag tänker köra på med momentet ändå. Ja, ja, just nu håller vi på och kämpar med ett envist sår på ena benet och blir det inte bättre så är tävlingen tyvärr hotad :(.

Nej, nu har jag en liten son som nog vill ha lite käk snart så det får jag ta och fixa!

KRAM,
C

Lite funderingar och hundträning.

Här sitter jag nu och försöker samla mina tankar. Sedan en vecka tillbaka har det hänt så mycket. Förra tisdagen (tror jag det var) skrev jag i bloggen om att jag måste hitta en lösning för vår äldsta hund Yran eftersom hon inte accepterar Alvin. Detta fick en ände med förskräckelse när Marie-Louise, en god vän som jag har känt lika länge som jag har haft Yran, erbjöd sig att ta hand om Yran. I söndags flyttade hon hem till Marie-Louise och Hasse samt Rex, som är en mycket trevlig och snäll collieherre i samma ålder som Yran. De bor en bra bit uppåt landet så det kommer inte att bli att vi träffar Yran så ofta (och det kanske är lika bra det) men vi vet i alla fall att hon har det jättebra. Jag har redan fått flera rapporter om att hon finner sig väl tillrätta i sitt nya hem. Hundar har ju ingen tidsuppfattning så hon tror säkert att hon bara har blivit bortlämnad tillfälligt men vad spelar det för roll? Huvudsaken är ju att hon mår bra och är lycklig.

Vi här hemma är det däremot sämre med :(. När jag kom hem på söndagkvällen efter att ha tagit farväl av min älskade vän så väntade en gråtande husse på mig. Jag såg att han försökte hålla tillbaka tårarna men ingen av oss lyckades med det och vi föll gråtande i varandras armar. Det kändes så enormt tomt här hemma och Yrans plats i soffan ekade tom. Elda verkar inte bry sig nämnvärt och det är skönt det. Det räcker med att vi är två här hemma som går och tycker att allt känns konstigt och fel. Igår kom jag på mig själv med att vara på väg att ta upp hennes matskål när jag skulle ge Elda mat och då var tårarna på väg igen... Det här kommer till att ta tid att smälta och jag tror att det kommer att bli jobbigt att träffa henne i framtiden. Fast det är definitivt bättre än alternativet. Nu ger vi henne en chans, som Marie-Louise sa när jag lämnade henne i deras bil i söndags. Usch, det var en av de värsta dagarna i mitt liv... Att tvingas gå därifrån och åka hem utan sin hund. Nej, nu får det vara nog med sådana tankar för en stund!

Elda är på G!

Idag har jag varit ute och tränat lite lydnad med min andra collietjej, Elda. Det var verkligen uppfriskande och fick mig att bli på lite bättre humör faktiskt. Hon är så arbetsvillig den hunden alltså att det är en fröjd att träna med henne. Vi körde fjärrdirigering och fritt följ samt ställande under gång och läggande under gång. Det är inte lätt med fjärren alltså... Buggar i systemet har vi gott om. Ibland går det som en dans för att i andra lägen bara fallera helt. Då ser hon helt undrande ut och gör bara vad hon "tror" att jag vill, hm... Jag jobbar vidare med ordförståelsen och snabbheten i kombination med stadgan så hoppas vi på bättring.

KRAM,
C

Det fanns någon!

Oj, oj ,oj, så mycket engagemang och så många fina människor det finns! Jag är tacksam. Mitt i allt det mörka finns det trots allt en liten ljusglimt. Man vet att det finns goda människor kvar i världen. TACK till alla er som har hört av sig!

Nu har jag bestämt mig. Min lilla ögonsten ska få flytta till Marie-Louise och Hasse (och Johanna :)) i Örebro. När Marie-Louise ringde mig igår så satt jag på ett Café i stan och fikade med svärmor och min lille son. Tårarna forsade när jag förstod att Yran faktiskt skulle få bo hos dem. Många blickar från omgivande gäster fick jag givetvis men det var precis som om den värsta spänningen släppte och därför så kunde jag inte hejda tårarna. Oh my god! Jag har alltid varit känslomänniska men detta tar priset. Tänk att man kan älska ett djur så högt. Denna lilla galenpanna till hund har mitt hjärta som i en liten ask och jag vill inte ha tillbaka det.

Hon kommer att få det så himla bra hos ML och Hasse och jag är glad och tacksam för att de vill ta hand om Yran åt mig men det är jobbigt, gud så jobbigt det är. Jag trodde att det skulle vara lättare när man vet att hon får det bra men det är tufft. Jag har börjat acceptera faktum nu och jag jobbar hårt med mig själv för att inte bara hemfalla åt negativa tankar om hur mycket jag kommer att sakna henne.

Yran är en väldigt speciell dam. Hon kommer givetvis alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Man skulle kunna beskriva hennes personlighet ungefär så här: halvgalen, busig, vild, yr, lite smått impulsiv, envis, livlig, uppfordrande. Hon har en stor integritet och mycket av det vi har hittat på tillsammans har varit på hennes villkor... Snart kan jag nog se tillbaka på vårt liv tillsammans och minnas alla galna, roliga stunder vi har haft och då ska jag berätta om några av dem här. Just nu är jag bara såå utmattad och ganska tung till sinnes.

KRAM och gonatt!

Det som inte får hända.

Det jag måste skriva nu smärtar mig så djupt in i själen att det river upp stora sår som jag inte vet om/när de ska läka. Jag skriver "måste skriva" därför att det är precis så det känns. Jag griper efter ett sista halmstrå som kanske inte finns.

Min älskade Yran är just Yran, en dam med stor integritet och mycket vilja. Hon gillar inte Alvin. Detta är ett faktum. Hon har sedan han började krypa i höstas visat med all tydlighet i världen att hon helst av allt hade sett att han inte fanns. En morgon när allt var sådär hektiskt som det kan vara när alla ska iväg på olika håll så hände det som inte får hända. Hundarna hade precis fått sin mat och jag skulle precis lyfta upp Alvin från golvet men jag var inte snabb nog, han hann precis fram till Yran vid matskålen. Hon markerade mot honom och det var nog bara tur att han inte blev skadad. Då tänkte jag att okej, det var en speciell situation det här med maten och allt och ville inte riktigt inse vart detta barkade hän... Idag vet jag. Vi lever just nu här hemma med två varelser som absolut inte får vara tillsammans. Yran tillbringar större delen av sin tid bakom en barngrind med Alvin på den andra sidan. Är detta ett värdigt hundliv? Är detta rätt mot Alvin? Risken finns ju hela tiden att vi missar någonting och att det går galet. Jag skulle inte förlåta mig själv om det hände Alvin något som jag hade kunnat förhindra på något sätt. Dessa frågor har jag tampats med och slitit mitt hår över i flera veckor egentligen men den senaste veckan har jag vaknat och tänkt på detta, somnat med detta i tankarna och dessa tunga funderingar har inte lämnat mig på hela dagen. Jag vet, en del av er hade säkert inte tvekat en sekund. Låt hunden somna in, hon är tio år och har haft ett bra hundliv! Det är bara det att jag inte, varken fysiskt eller psykiskt klarar av att se min vän i ögonen den där sista stunden. Jag har varit tvungen att ta ett sådant beslut en gång tidigare med min första collie, Figaro. Det var tveklöst det värsta jag har varit med om hittills i livet. Tårarna kommer bara jag tänker på det jag nog måste göra, trots allt.

Det är så märkligt att det har blivit så här. Yran har alltid varit med mig på jobb och umgåtts med barn på ett föredömligt sätt. Hon har alltid gillat barn och jag har känt mig trygg i förvissningen om att hon var den sista som skulle reagera så här. Men det handlar nog om konkurrens, hon är inte förbannad på Alvin, hon vill bara inte ha med honom att göra. Så hon ägnar sig åt avståndsökande signaler. Det är bara det att Alvin inte förstår dem. Hon vill nog helst att det bara är hon och jag. Alla andra i flocken är ganska onödiga enligt henne.

Vi har snart lyft på varenda sten för att försöka lösa det här på annat sätt. Yran är en pigg, social och trevlig hund att ha i vardagen. Hon är den som drar igång alla upptåg här hemma och man kan inte tro att hon är 10 år gammal. Hon är frisk och i bra form för sin ålder så det skulle ju kunna finnas en möjlighet för henne att få leva vidare ett par år till hos någon annan. Men det har inte lyckats, jag har pratat med nästan alla hundmänniskor jag känner men det finns ingen för Yran :(. Det bränner bakom ögonlocken när jag tänker på det.

Mitt logiska jag säger mig att det bästa kanske ändå är att låta henne få vandra vidare till de evigt gröna ängarna men mitt hjärta blöder. Kan det inte finnas någon fin människa som vill ha ett härligt sällskap av en så lojal och rolig hund? Om någon som känner mig/oss känner någon som skulle kunna vara lämplig så är jag öppen för förslag.

Som det är nu så mår jag så dåligt över detta att jag har ont i nacke och axlar (mer än vanligt) av alla spänningar och jag känner att stressen tar över mer och mer. Jag kan inte ha det så här så länge till. Jag måste ta ett beslut snart...

Kram,
C

En helg i hundträningens tecken!

Den här helgen har vi haft besök av Bettan som har en av Eldas söner, Ajax. I lördags blev det spårträning och i söndags var det lydnadsträning inomhus som stod på schemat. Spårningen börjar nog lossna lite nu för Elda och det känns bra. Vi har ju inte riktigt tränat regelbundet så det är inte konstigt om det har gått lite upp och ner med spårningen. I lördags var det bra intensitet i spårarbetet och det kändes fint att gå bakom :). Jag behöver träna på att verkligen läsa min hund och då är det bra om det är någon annan som har gått ut spåret till oss, någon som har koll på hur han/hon har gått så att det inte behövs några snitslar, för då tittar jag tyvärr för mkt på dem. Har mer eller mindre alltid haft lätt för att försöka styra mina hundar i spåret och det är så lätt att falla tilllbaka till "gammal skåpmat" om man inte har duktiga träningskompisar som kan påpeka det för en. Ja, ja, nu är vi i alla fall på väg att förbättra spårkoncentrationen och jag tänker fortsätta med korta spår, gärna flera åt gången och godis samt leksaker i. Det är lite märkligt att det inte har räckt med att hon får hitta sina älskade kampleksaker och bollar i spåret för att hon ska tycka att det är superkul, eftersom hon är som tokig i dem. Det var istället godis som knäckte koden för henne kändes det som. Ibland kanske det bara behövs ett nytt grepp liksom, det kanske egentligen inte alltid spelar såå stor roll vad man gör, bara man provar något nytt och bryter gamla mönster.

På gårdagens lydnadsträning hade Elda en härlig attityd och jag fortsatt att träna fritt följ med oregelbundna belöningar. Det funkar väldigt bra med externbelöning, i alla fall på träning och jag hoppas att vi nu kan använda det i tävlingssammanhang också. Rutan tränar vi varje gång och det är target som gäller. Måste hålla mig till en metod, har en tendens att "hoppa" mellan olika just nu... Tror det beror på att jag inte tränar så regelbundet alltid och då hinner jag aldrig se resultat också blir jag otålig. I fjärrdirigeringen går det hyfsat med sitt och ligg, även om sitt upp är ngt långsamt. Jag behöver nog "speeda" upp sättandet lite och tänker använda boll el. dyl för att höja farten och förväntan hos henne.

Det var roligt att träffa Bettan och jättekul att få se lite mer av Ajax, en trevlig bekantskap. Glad, positiv och framåt är han. Det bådar gott inför framtiden :). Spåra kunde han också, den lille vilden. I lydnaden så hade han en härlig attityd med mycket energi. Mycket bus och lek och glimten i ögat där ;)!

Nu måste jag ut med hundarna!

Full fart i leken! Bettan och Ajax.

Fin kontakt!

Den är miiin matte!

Handtargeten sitter ;).

"Pimpad" och klar :). Bailey väntar på sin tur.

Gammal är äldst ;). Bettan och Bailey i fritt följ.

Jag vill, jag vill, jag viiilll!!! Det är inget felpå motivationen i alla fall ;).

Yran och Elda på vänt. Hallå,  när är det vår tur egentligen?!!!

/C

Bland sömnlösa nätter och blöjbyten på löpande band...

Ja, så har ett helt år gått sedan vår lille älskling kom till oss. Helt makalöst så fort tiden går alltså! Man blir helt förbluffad. Samtidigt så känns det också som en evighet eftersom det är så mycket som har hänt.

Det gör så mycket med en, detta att bli mamma. Jag har aldrig varit särskilt sentimental av mig, brukar inte gråta till filmer eller hemska saker på nyheterna. Nu klarar jag absolut inte av att se barn som far illa och jag tar illa vid mig av händelser som jag kunde stänga ute förut. Jag är mer orolig nu. Jag oroar halvt ihjäl mig för hur allting ska gå emellanåt... Mina tankar far iväg ännu längre än de gjorde tidigare och jag kan se scenarion framför mig som jag inte ens önskar min värsta fiende. Samtidigt så har livet också tagit en helt ny vändning i andra avseenden. Jag prioriterar annorlunda nu. Kanske inte så märkligt för alla andra föräldrar men det kan ibland förvåna mig hur jag avstår från saker som jag tidigare bara tog för givna. Jag älskar verkligen mina hundar t.ex. och jag är galet lycklig när jag får träna med dem men under det senaste året har jag inte riktigt fått ihop den egentid som detta kräver. Har jag gråtit blod för det? Har jag slitit mitt hår och varit riktigt grinig för det? Nej, absolut inte. Det enda som har plågat mig är mitt dåliga samvete för mina två älskade fyrbenta vänner. De har ju inte bett om att få en "lillebror" på två ben... Det var inte så här när de kom till mig liksom. Då kunde jag bara packa väskan, sätta hundarna i bilen och dra till skogen eller till klubben, helt utan en tanke på att det skulle vara någon form av lyx.

Sedan följer det också så himla mycket glädje och en enormt stor kärlek med det här att bli förälder. Herregud, hur mycket kan man älska en annan liten människa? Det är inte klokt. Jag trodde att jag förstod och visste vad det handlade om innan jag blev mamma men jag hade i själva verket inte den blekaste aning om hur stark kärleken kan vara. Vilken urkraft det är! Nu låter jag kanske lite klyschig men detta är något man inte kan förstå förrän man har varit med om det. Jag glömmer aldrig den där första tiden med lilleman. Jag hade nog kunnat gå igenom eld för hans skull, utan att blinka. Det kan jag idag också men nu hade jag kanske blinkat till litegrann först ;). Jag gick som på moln och var helt uppe i det blå. Jag kunde sitta hur länge som helst och bara titta på Alvin utan att förstå att han verkligen var vår. Det var någon som skrev till mig i samband med att vi kom hem från BB "Nu är han din att ta ut i världen varje dag." och det sa verkligen allt. Vilken fantastisk känsla! Det är sannerligen ett mirakel. Speciellt när man, som vi, kanske inte har haft så lätt för att bli föräldrar. Det var inte gjort på ett kick om man säger så ;). Alvin var verkligen efterlängtad.

Så, tack Alvin för alla sömnlösa nätter, alla gnälliga stunder och alla kiss och bajsblöjor. Tack för all oro och alla diskussioner om vem som ska gå upp med sista vällingen eller gå upp och trösta och sätta in nappen. Tack för att du tvingar oss att samarbeta om allt som är viktigt i livet. Tack för det där allra första leendet som du fyrade av en morgon när du bara var någon månad gammal. Tack för ditt kittlande skratt och ditt allra första ord samt dina första stapplande steg och din totalt avgudande blick mot mig som mamma. Tack för alla mysiga vilostunder och alla goa, goa kramar och pussar. Helt enkelt, tack för att du är du och för att just du kom till oss!

När livet står på vänt.

Jag börjar sakta, sakta känna mig som en människa igen men är väldigt, väldigt trött. Nu har vi dessutom drabbats av en tung förkylning med hosta, både jag och lilleman... Inte mycket sömn dels pga hostan men också för att lilleman är orolig och hostig :(. Men det är ett övergående problem i alla fall och jag vet ju att efter regn kommer sol. Det är i alla fall något som jag har lärt mig hittills i livet. Fast visst är det väl märkligt ändå, nu var vi så glada och lyckliga, vi var på en underbar semester med familjen och allt var helt ljuvligt. Så går rullgardinen ner och allt blir liksom förstört, man får helt enkelt inte vara glad rakt igenom känns det som... Jag är inte bitter (även om det kanske låter så) men ibland får man faktiskt lov att undra tycker jag. 

Ja, ja, vi får väl se vad framtiden har att erbjuda... Hoppas att det är något fint och bra för det har faktiskt varit lite mycket för min del under den senaste tiden. Ibland så undrar jag om jag har varit en ond människa i ett tidigare liv eller något. Eller det kanske inte finns någon sådan "världssanning" om att man straffas eller belönas för sina handlingar, vad vet jag?

Det känns just nu som om mitt liv står lite på vänt, om än bara under en kort period. Jag har verkligen dragit ner på tempot den här veckan och "bara varit". Vi har tagit hand om oss själva, jag och lilleman och försökt att komma igen. Ibland är det nog nyttigt att bara stanna upp och stänga av. Jag hade en del åtaganden den här veckan men jag avbokade allt och nu koncentrerar jag mig på att bli frisk och att hitta min glädje igen. Det är nästan lite långtråkigt... Fast jag tror att det kan vara nyttigt att ha lite tråkigt ibland. Vi människor behöver få tid att reflektera över tillvaron lite då och då. Det händer så mycket hela tiden, allt går i 200 knyck allt som oftast, även för oss som är föräldralediga konstigt nog. Jag har nästan haft mer för mig nu när jag är hemma med Alvin än när jag jobbar. Det ska fikas och umgås och man ska hinna med allt det där andra som man behöver göra för att må bra, i mitt fall handlar det om sjukgymnastik, träning och liknande. Samtidigt så springer man och "filar" på allt här hemma så att det ska se bra ut och vara trivsamt. Eftersom jag är hemma hela dagarna så står jag ju inte ut med att se röran hela tiden. Ibland undrar jag hur det ska funka när jag börjar jobba igen. Hur ska man hinna och orka då? Alla gör ju det uppenbarligen så det borde ju gå vägen på något sätt.

Nä, nu är det nog med funderingar för idag. Jag orkar helt enkelt inte vända och vrida på saker och ting mer. Bifogar några fina foton från vår fjälltripp i alla fall :).

KRAM,

C

Svårt med blixten ;).

Go och gla´.

Utsikten från vår stuga.

Den fantastiska utsikten igen. Norges toppar syns i bakgrunden.

Jag, Alvin och Elda i pulkabacken.

Undrar vem som hade roligast, mamma eller Alvin ;)?

- 18 och rimfrost i håret.

Inpackad och klar...

Marie-Louises och pappas katt Hubbe, som är en Main Coon katt. Mycket speciell pose...

Livets vara eller icke vara.

Ibland (ganska ofta i mitt fall tyvärr) så blir man verkligen påmind om livets förgänglighet. Allt kan ändras och ryckas ifrån oss så fort och man har inte en aning om varför det händer.

För en tid sedan fick jag och H ett glädjande besked. Vi skulle bli föräldrar igen :)! Det var oplanerat men vi välkomnade detta nya lilla liv in i vårt liv utan att tveka, det är ju en fantastiskt stor gåva att få uppleva att bli föräldrar tillsammans. Jag var orolig över hur vi skulle mäkta med ett barn till så tätt efter lilla A men vi pratade ihop oss och kom fram till att vi givetvis skulle klara detta tillsammans. Vi började glädjas åt att kunna ge Alvin ett syskon och att vi fått möjlighet att än en gång få uppleva och genomgå allt det underbara som det innebär att få ge liv åt en liten :). Vi var på ett tidigt ultraljud och det konstaterades att graviditeten var som den skulle, även om det var väldigt tidigt, detta eftersom jag tidigare har drabbats av ett s.k. utomkvedshavandeskap. Nu var vi lyckliga! Julen kom och vi hade en fantastisk tid tillsammans med alla våra nära och kära. Nyåret firades med en av mina allra bästa vänner, Helena och hennes man Rob. Jättemysigt hade vi med en fantastiskt god nyårsmeny och mycket trevligt umgänge.

Efter nyår åkte vi till fjällen med min far och hans sambo samt hennes son. Vi har haft en fantastiskt mysig vecka med massor av snö, pulkaåkning med lille Alvin, skidåkning för H och mig samt härligt umgänge med familjen.

I lördags, dagen innan vi skulle åka hem, hände det som inte fick hända. Jag fick en blödning med tillhörande smärtor. Detta fortsatte hela natten och pågick under hela söndagen medan vi körde hem från fjällen. Jag var helt säker på att något var fel. Det gjorde för ont och jag blödde för mycket för att det skulle vara ok. På måndagen fortsatte det och nu blev smärtorna bara värre och värre, jag mådde urdåligt. Jag kände bokstavligt talat hur livet rann ur mig och det var hemskt! Jag kände bara en stor tomhet och ville bara sjunka in i mig själv på något märkligt sätt. Mycket olikt mig. Tänk så många tankar och funderingar som föddes...

Jag var och är fortfarande helt förstörd över det som har hänt. Tänk att man kan sörja någon som man inte ens har träffat. Så många förväntningar och så mycket längtan som redan fanns, så långt innan vi faktiskt hade blivit mamma och pappa ännu en gång. Vi kvinnor blir mammor i den sekund vi bestämmer oss för att skaffa barn, så är det bara. Visst inser jag att detta är naturens sätt att ta hand om det som inte är helt friskt, att det förmodligen var något som inte stod rätt till med den lille/lilla redan från början, men det spelar ingen roll. Det känns lika tomt i alla fall. Det spelar absolut ingen roll vad någon säger till mig, även om jag givetvis uppskattar alla vänliga ord och försök till att trösta, jag är ändå så ledsen och känner mig så tung till sinnes. Jag tänker faktiskt tillåta mig själv att vara det ett tag till, det här ska få ta den tid som behövs för att såren ska kunna läka. Jag är så dålig på att tillåta mig själv att känna mig svag, sårbar och ledsen. Jag vill alltid bara gå vidare, alltid bara "kämpa på" direkt utan att faktiskt stanna upp och vara just ledsen. Jag vet att jag har så mycket att vara glad för i livet och jag är oerhört tacksam över allt jag har mitt liv som är fint. En fantastisk liten son har vi och han är verkligen ett litet mirakel, ett underverk som har kommit till oss, det inser man verkligen ännu mer nu i ljuset av det som har hänt.

Anledningen till att jag skriver detta och verkligen är så här privat och utlämnande är till stor del rent självisk. Det är och har alltid varit terapeutiskt för mig att skriva. Jag mår nästan alltid bättre när jag har tagit till pennan och skrivit av mig i svåra situationer i livet. Att skriva utan mottagare är inget som driver mig så därför får det bli på detta sätt. Jag tänker dessutom att det kanske är någon annan som har varit med om något liknande som känner igen sig och inte känner sig så ensam i sina känslor längre. Kanske kan jag, mitt i all sorg, göra något gott för någon annan.

Kram,
C