Hundträning!

Jaha, måndag igen. Herregud vad tiden far iväg! Idag har det varit segt värre för en trött mamma... A körde hårt med mig i natt ;). Först blev jag väckt av att Yran (min äldsta hund) stod och gnydde vid dörren och behövde gå ut :(. När jag väl hade installerat mig i sängen igen och precis börjat slumra in så var det dags för nästa terrorist att göra entré... Alvin vaknar och är jätteorolig, han bara vägrar somna om. Jag tar över honom i vår säng och undrar sömndrucket vad det är för fel. I över en timme ligger han och gnäller, vänder och vrider sig och är helt omöjlig att få att somna. Då plötsligt fattar jag, han är hungrig. Waoo, vilken Einstein jag är! I åtta månader har vi hållit på så här, samma tider varje natt så vill han ha käk, ändå tog det en timme innan jag fattade i natt, hm... Snacka om vad sömnbrist gör med hjärnan!

I helgen gav jag mig den på att jag skulle ut i skogen och lägga spår till vovvarna. Sagt och gjort, jag och lilla A packade in oss i bilen (nåväl jag packade in oss i bilen om vi nu ska vara petiga) och for till skogs. Så knatade jag iväg med en sovande lillkille i vagnen för att lägga spår. Bestämde mig för att jag nog kunde ställa vagnen på stigen så att jag såg honom hela tiden medans jag gick ut spåret... När jag närmar mig slutet på spåret så ser jag till min förfäran två pensionärer som står hängandes över vagnen. "Jag är här, jag har koll på honom!" vrålar jag medans jag vilt viftande med armarna älgar fram mot vagnen. De stackars båda pensionärerna försvinner hastigt medans de nickar åt mitt håll. De måste ha undrat vad det var för en människa som lämnar sin unge på stigen sådär, hm... Jo, det är bara en lite lagom desperat hundmänniska som vägra ge upp tron på att kunna träna hund, trots att hon har en liten kille som kräver uppmärksamhet 110 % av dygnets alla timmar. Ja, ja, det var i alla fall för sent för min del för i samma veva som jag vrålade så vaknade Alvin :(. Jag gick en kort promenad med gänget i hopp om att han skulle somna igen men ack nä. Det var bara att trava iväg med första hunden och bärselen i högsta hugg. Väl framme vid spåret gömde jag vagnen bakom en buske, tog på Elda spårsele och lina och satte ner en vilt protesterande Alvin i bärselen. Så knatade jag runt spåret efter en sådär lite lagom motiverad Elda, med 10 kilo extra på magen. Åh, vad jag saknar söket!!! Elda tycker inte att spår är lika kul och inte jag heller. Hon är en naturbegåvning i söket men i spår, där är det inte samma gnista. Vi kom i alla fall runt med alla föremålen hittade :). Sedan var det bara att upprepa hela proceduren en gång till, den här gången med lilla Yran. Hon älskar verkligen att spåra och är en naturbegåvning på det helt enkelt. Gissa om jag var lite trött efter dessa turer! Jag som inte har gått långpromenader på flera månader... Det var ganska svettigt att ha med lilleman i spårskogen, i alla fall nu när jag var själv med honom. Jag vet faktiskt inte om jag gör om det om jag ska vara ärlig...

Lydnadsträningen är det enklare med på så vis att Alvin bara älskar att titta på när vi tränar :). Han sitter och garvar i sin stol på första parkett när Elda glatt visar upp allt hon kan. Underbart! Idag fångade jag en kort stund mellan varven och klickade henne lite för sitt och ligg på avstånd samt target och fotposition. Hon var på G. Vi hade ingen "riktig" target så vi tog ett grytunderlägg, man tager vad man haver som Kajsa Varg en gång sa ;). Nu kan hon utföra skiftena sitt och ligg på ett par meters avstånd även om jag sitter på knä. Tyckte det skulle vara en kul utmaning att få henne att göra det jag ber om oavsett om jag sitter, står eller t.o.m. ligger och det funkar :).

Nä, nu är det godnatt som gäller!

KRAM,
C

Uppåt!

Ja, nu går det lite mer uppåt än neråt för mig faktiskt. Känns nästan lite märkligt att skriva det nu när de sista inläggen här mest har varit nattsvarta... Mitt arma knä har blivit friskförklarat, yes!! Lite konstigt var det dock när jag var på återbesök och ortopeden säger "Ja, du måste väl ha ganska så ont fortfarande? Du har nämligen en hel del artroser i ditt knä." Hm, detta var helt ny information för lilla mig kan jag säga. Artros, har man inte det när man är typ 70 eller? Läkaren ville i alla fall tuta i mig att jag skulle ta hissen istället för trapporna och att jag aldrig mer skulle kunna löpträna... Jesus Christ! Vad händer?! Min gulliga sjukgymnast lyckades trots allt lugna ner mig och sa bara: "Äsch, det där är inte hela sanningen. Det är olika från person till person och du med din vilja och som är beredd att träna såpass mycket kommer säkert att kunna springa igen."

Ja, ja, framtiden får utvisa hur det ligger till med den saken men jag kommer i alla fall INTE att bli en sådan som skyller på knäet och tar det lilla lugna i alla möjliga, upptänkliga situationer. Idag tog jag en promenad i vackra Pålsjö skog i Helsingborg. Gissa om jag njöt! Frisk luft, vackra färger, en lugnt sovande Alvin i vagnen och två nöjda hundar framför mig på stigen. Kan livet bli mer komplett ;)?

Igår hade jag och A playdate med en killkompis, som är pappaledig och hans lille son. Vi var först och tog en fika på ett fantastiskt bra ställe, "Das Bachhaus" (tror jag det heter) i Helsingborg. Stenugnsbakat, gott bröd med olika fyllningar, mums! Trevlig personal och riktigt bra service, helt perfekt för oss som har små barn. På ovanvåningen (dit man kom med en mkt bra hiss) fanns det en fin liten lekhörna för de små och mysiga fåtöljer att sitta och småprata i. Bra ställe! Aha, kanske ska börja ta betalt för att jag skriver om alla fik i stan ;). Jag känner mig snart som en "fikamästarinna" utav rang... Har inte gjort annat under de senaste veckorna känns det som. Tyvärr börjar det synas runt midjan, beach 2014 känns låååångt borta... Inte för att jag någonsin ligger på stranden men  i alla fall. En sak som slog mig igår när jag och min pappaledige kompis skulle gå och byta på våra små var att det inte finns skötbord på herrtoaletten. Hm, det är alltså underförstått så att det är vi mammor som ska byta blöjor, eller? Lite märkligt är det allt att det i vårt relativt jämställda samhälle inte finns så mycket som tillstymmelse till skötbord på herrarnas.

Nä, nu väntar bingen!

Kram och godnatt!

/C

Tungt...

Kan någon lyfta bort den tunga, våta filt som ligger över mitt huvud??? Jag börjar bli rätt så less på att vara irriterad, trött och mer eller mindre "håglös" nu!!! Det känns som om mitt liv är en enda grå dimma. Jag fattar ju själv att det bara är jag som kan ändra på detta men jag tror faktiskt att jag behöver lite hjälp på vägen just nu... Känner mig så deppig. Ingenting är kul. Jo, min lille ängel, Alvin är den enda som kan få mig att le lite då och då. Hundarna betyder bara dåligt samvete och är en ständig påminnelse om allt roligt som jag går miste om just nu. Ja, jag vet, en massa jävla gnäll är det bara men det skiter jag rent ut sagt i!! Jag mår dåligt just nu och det är ett fritt land, alltså får man lov att klaga och gräva ner sig.

Jag hoppas verkligen att jag får någon form av positivt besked när det gäller mitt förbannade knä snart. Det känns inte positivt just nu kan jag säga. Det knakar och gör ont när jag ska försöka att ta några steg utan kryckor...

Ja, ja, det har helt enkelt varit lite för mycket för mig under den senaste tiden. Jag vill ha lite glädje i mitt liv!!! Det kommer att vända, det vet jag och jag har så mycket att vara tacksam för i mitt liv, jag har bara liiite svårt för att fokusera allt det goda i detta nu... Hoppas att jag återfår min kraft och min styrka, min livsglädje och mitt vanliga entusiastiska synsätt på livet snart. Annars tror jag att det kommer att gå illa. Jag tror nämligen att man kan dra till sig antingen gott eller ont i livet, beroende på vad man förväntar sig. Jag ska försöka vända mina tankegångar, det är det enda riktiga. Nu ska jag snart sova. Jag läste någon gång att 90 % av alla depressioner beror på trötthet. Om det är sant så gäller det ju verkligen att snusa på ;).

KRAM,
C

Trött men rätt nöjd.

Idag är det en bra söndag. Den bästa söndagen på riktigt länge. Varför det, kanske någon undrar. Jo, helt enkelt för att den har varit lugn och skön utan några större "incidenter" här hemma. Jag blev visserligen väckt 05.30 av lilleman men efter att ha placerat honom i min säng vid sidan av mig somnade vi båda om till 06.30 då sprattlet i benen blev för stort på honom. Vaddå sova när man kan kryyypa, tycktes han säga med sin pigga blick. Jag var helt slut. Hade blivit väckt av gnäll och gråt typ fem gånger under natten så mina ögonlock kändes tyngre än vanligt vid den här tiden på dygnet. Men men, bara till att stiga upp (läs hasa sig upp...) och låta lillkillen få rasta av sig lite. Jag vet inte varför han är så orolig på nätterna nu. Detta har pågått i en vecka ungefär, alltsedan jag bestämde mig för att plocka bort nattmålet. Fast han är nog inte så särskilt hungrig, tror mer det handlar om rutiner och att maten lugnar honom och skänker lite trygghet så att han somnar om. ag försöker med nappen och att sitta och gunga med honom i famnen ett tag nu när det är som värst.

Igår var Petra här och hälsade på. Vi passade på att träna lite lydnad. Ja, jag kunde ju inte köra så mycket men jag har några moment som går att göra stillastående (på ett ben, ha ha). Fjärrdirigeringen är ett sådant. Vet inte vad jag ska säga om den. Det är ett lite förrädiskt moment som man faktiskt gärna underskattar om den väl har börjat fungera. Elda har inte haft några problem med den men nu är det lite si och så med intensiteten i rörelserna samt så lyfter hon på rumpan när hon ska lägga sig ibland. Fel teknik, jag vet men jag trodde i min enfald att vi inte hade några problem med det...hm. Bara att fortsätta nöta. Rutan börjar se riktigt bra ut, fin fart och placerar sig rätt 9 av 10 gånger. Nu har vi lagt på kommando och vi kör med targeten de flesta gångerna. Apporteringen är ok, hon har ett fantastiskt gripande den här tösen! Smack säger det bara och ibland med ett litet morr också ;), när hon griper apportbocken bestämt med hela munnen. Härligt att se en collie med ett sådant gripande! Farten tillbaka behöver vi fortfarande jobba på, jag är ju livrädd för att få in ett sämre tempo så jag har "falkögon" när det gäller det. Elda är så mysig att jobba med. Hon ser ut som om hon ska somna när det inte är hennes tur för att sedan, när jag signalerar att det är dags, komma med svansen viftande och ögon som lyser av förväntan och säger "Yes!". Det är underbart med en sådan på och av knapp. Jag är visserligen helt övertygad om att mitt träningssätt med mycket frishaping och väl genomtänkta belöningar har gjort att hon är mer aktiv än vad hon skulle ha varit om jag hade använt mig av mer hjälpbaserad inlärning. Hon är ju ingen superlivlig hund men hennes styrka ligger i förmågan att kunna koncentrera sig och lägga energin på rätt saker. Många tror att det är hundar som "är på tå" hela tiden som är de ultimata lydnadshundarna men det finns många andra egenskaper som är så himla viktiga för att man ska få fram en bra lydnadshund.

Imorgon kommer Anna och Wilgott, våra goa "BB-kompisar" :). Vi knöt speciella band där på BB och det är alltid lika mysigt att träffas och snacka och låta våra små busar umgås ;).

KRAM,
C

Elda har fullt fokus mot kameran :).

Alvin är i tryggt förvar hos Yran och Elda. Mina tre älsklingar!

Det är härligt att vara utomhus!

Yran blir skitsur på Elda för att hon drar ifrån henne och "tjyvnyper" henne i farten :).

Blues...

Livet är verkligen en berg och dalbana. Det går upp och det går ner, det svänger och kränger än hit och än dit och ibland hänger man med i turerna, ibland är man helt "lost".

Den senaste tidens händelser i mitt liv har påverkat mig så att jag nu faktiskt har dagar då jag känner mig helt slutkörd... Jag orkar ingenting och tröttheten är både fysiskt och mental. Det kräver en kraftansträngning att bara kliva upp ur sängen (eller ska jag säga hasa sig upp ur sängen med tanke på mitt knä :(..?).

I juli så hände det något med mitt arma vänsterknä. Det smällde till och gjorde förbaskat ont, mitt under en lydnadsträning. Tur att Viktoria var där så att jag kunde få hjälp till bilen. Efter någon vecka när det inte hade blivit bättre så åkte jag in till akuten. Knäet var svullet och de tömde det på vätska. Det var absolut ingen skön upplevelse kan jag säga... Jag som är superrädd för nålar sattes verkligen på prov. Diagnosen blev osteokondrit (lösa brosk/benbitar i knäleden) och jag skickades hem med antiinflammatorisk medicin med löfte om snar operationstid. I augusti gjordes en s.k. "titthålsoperation" och man plockade ut broskbiten, som var stor som en enkrona och tjockare än en enkrona... Det brukar bara ta ngn dag så går man normalt efter en sådan operation (har gjort en på andra knäet tidigare) men den här gången ville det sig inte. Efter en vecka svullnade knäet upp och det sprutade ngn slags gul vätska (ledvätska skulle det visa sig senare) ur såret. Herregud! Jag blev helt enkelt mer eller mindre livrädd. Sköterskan på vårdcentralen lugnade mig med att det inte var någon infektion i såret. Hon lade om såret och skickade hem mig. Dagen efter var knäet om möjligt ännu mer svullet och jag bestämde mig för att åka in till akuten. Där blev det full fart på läkarna, de tog prover och tömde knäet igen (aj!!!). Jag fick komma tillbaka dagen efter och få svaren på proverna samt ta nya prover. Efter en viss väntan fick jag så svar på vad felet var. Jag hade drabbats av en infektion i knäet... Varför? Ja, det kan ingen med säkerhet säga men nog lutar det åt att det kom i samband med operationen... Det är en på 4000 som drabbas av detta och det blev alltså jag, hm. Läkaren meddelade att jag skulle bli inlagd och få bl.a. antibiotika (!!). Jag fattade ingenting och inte H heller. Där stod vi med en liten 7 månader gammal Alvin och två hundar som behöver skötsel och uppmärksamhet. Detta var inte roligt och absolut inget vi hade förväntat oss :(. Jag fick vara kvar på sjukhuset i en hel vecka och blev stucken både här och där...Usch! Dessutom var jag tvungen att bli sövd ännu en gång eftersom de spolade mitt knä för att verkligen få bort bakterierna.

Nu har jag varit hemma i lite drygt två veckor och det känns i alla fall bättre, även om det är en lång resa det här. Antibiotika i sammanlagt 6 veckor, det tar på kroppen det. Jag får inte belasta knäet på 6 veckor och har halva tiden kvar. Att gå på kryckor och försöka ta hand om en liten 7 månaders baby som precis har börjat krypa är inte att rekommendera... Försäkringskassan undrade varför jag inte kunde ta hand om honom själv utan måste vara sjukskriven, hm... Vart är vi på väg i det här samhället? Nu har jag sådan tur att jag har en fantastisk familj som kan ställa upp och hjälpa mig med Alvin samt en sambo som får ta det stora lasset här hemma, med allt vad det innebär i form av hundpromenader, tvätt, städ och matlagning.

Allt det här sliter på redan ansträngda relationer. Att ständigt behöva be om hjälp med nästan allting är ganska jobbigt, speciellt för mig som är så självständig och van vid att klara mig själv. Jag har mått väldigt dåligt av att inte kunna göra något, att bara kunna sitta här eller möjligtvis åka hem till någon i familjen som kan hjälpa mig. Det tog mig flera dagar att acceptera min situation... När det väl var gjort så var jag inte lika frustrerad men ack så irriterad, på allt och alla :(. Det känns rent ut sagt för jävligt att inte kunna ta hand om sin son själv, att inte kunna lyfta upp honom och trösta honom när det behövs eller kunna  flytta honom "akut" när han är på "villovägar". Ok, jag vet att det finns många som har det betydligt värre än jag och jag beundrar alla dessa människor som stiger upp varje dag och bara "lever" med olika handikapp och andra tillkortakommanden, helt fantastiskt!

Nu får vi verkligen hoppas att allt går på rätt håll. Jag kan ärligt säga att jag inte alls känner igen mig själv just nu. Jag är hängig och lite smått deprimerad. Det har varit flera "käftsmällar" under de senaste månaderna och nu har jag fått nog. Nu måste det bara vända!

Hundträningen har ju också fått ligga på is och det är otroligt irriterande. Hela detta året går bort för mig och Elda :(. Vi får satsa på att komma igång med tävlandet till våren nästa år istället. Då jädrar :)!

Nä, nu är det slut på gnällandet!!!! Åtminstonde för den här gången ;).

Kramar till er alla!

Lite skriverier...

Det var längesedan jag skrev här men nu kände jag att jag bara måste få skriva av mig litegrann. En känsla av "småolust" genomfar mig i detta nu. Känner mig smått vemodig och lite sorgsen och orolig just nu. Kan inte riktigt sätta fingret på allt som det beror på men en del är jag väldigt medveten om... Är orolig för framtiden. Vår framtid. Kommer vi att stå rycken tillsammans, kommer vi att vara den trygga förening som jag önskar och vill? Ibland känns det nästan övermäktigt och jag tvivlar på mina val i livet... Nu är ansvaret stort och jag har inte bara mig själv och mina djur att tänka på, jag har även lille Alvin som är en sådan underbar del av mitt liv :). Jag är nog mer orolig överhuvudtaget nu sedan A kom. Jag vill ju hans allra bästa! Jag är inte orolig för att han ska klara sig väl i livet, det kommer han med all säkerhet att göra. Den lille killen är såpass kavat och levnadsglad att han nog kommer att hitta lösningar på det mesta i livet.

Det enda jag vill ha är ro och frid, en känsla av harmoni och trygghet. Så skönt att inte behöva oroa sig för att plötsliga känsloutbrott ska dyka upp som en blixt från klar himmel. Jag vill kunna vakna varje dag med en trygg förvissning om att allt ordnar sig och att vi kan ta oss över alla hinder som dyker upp tillsammans och gärna med ett litet snett leende i mungipan ;). Det finns så många möjligheter i livet, de är oftast större än problemen faktiskt, det gäller bara att lyfta blicken en aning. Alla problem eller utmaningar har lösningar, det svåra kan vara att hitta dem men det gör man, om man bara inte ger upp. Detta är min livsfilosofi och övertygelse och jag önskar så att dem jag lever med kan dela den till fullo.

Ja, vet inte om det här hjälpte men jag får väl hoppas att molnen skingras kring mitt hjärta snart.

KRAM,
C

Roadtrip, valpmys och lyckad lydnadsträning.

Ett par minst sagt omtumlande veckor har förflutit... Jag och Alvin åkte strax innan midsommar upp till Bettan i Örebro för att titta på Eldas valpar och umgås med Bettan. Därifrån gjorde vi sedan en avstickare till Vadstena där pappa och M-L campade. Efter ett par avkopplande dagar med full back up från pappa och M-L med Alvin ;) så kom Hasse upp och hälsade på. Därifrån åkte vi sedan tillsammans tillbaka till Bettan för att pussa på alla fantastiska valpar igen. H och jag behövde en liten paus från varandra och vardagen kändes det som och det fick vi verkligen på detta sätt. Det är verkligen tufft med en liten. Relationer sätts på prov och mycket som var självklart tidigare blir plötsligt inte lika självklart... Förhoppningsvis går vi stärkta ur detta och klarar man den omställning som det faktiskt innebär att bli föräldrar tillsammans så klarar man säkert det mesta.

Det var så mysigt att vara hos pappa och M-L! Vi blev verkligen uppassade och väl omhändertagna. Jag fick liksom tillbaka en del av min vanliga energi och det var så värdefullt. Alvin och jag stortrivdes och det märktes på lillkillen, han var så harmonisk och nöjd hela tiden. Det syns att han gillar Marie-Louise och vice versa :). Höjdpunkten var när lilleman nästan kröp en dag på filten. Oj, oj, oj, vilken utveckling det är på alla plan, det går så fort...

Eldas valpar är fantastiska! Så sociala, framåt, lekfulla och trygga. Vilka godingar! Det ska bli så spännande att få följa dem i framtiden. Kullen är mycket jämn trots att de är så många (8 st).

Igår var jag på klubben och tränade lydnad med Elda tillsammans med Viktoria och Petra C för första gången på ett halvår ca. Gud så kul det var!!! Jag lämnade Alvin till min mamma som tyckte det var jättemysigt att få ha hand om honom en stund. Själv njöt jag i fulla drag av egentid och att få komma igång med träningen igen. Det ger så mycket ny energi! Jag brukar säga att två timmars träning ger lika mycket energi som en hel natts sömn och det är verkligen så. Jag känner mig nästan pånyttfödd efter en rolig hundträning :). Elda var också supertaggad. Hon fullkomligt strålade av lycka över att få arbeta tillsammans med mig igen :). Vi körde ett pass med frivilliga beteenden, ligg, stanna och fotingångar och ett pass med störningsträning (fokus) och tävlingsmässig ingång på planen. Det gick faktiskt mycket bra och jag var helnöjd. Vi ska nu jobba vidare på att hitta tillbaka till uthålligheten så att hon orkar jobba längre pass utan att ta slut. Glädjen och motivationen finns där så grunderna är goda ;)!

Helt slut.

Som rubriken antyder är det ett faktum att jag känner mig på gränsen till utmattad just nu... Att ha en liten fyramånaders baby är som att springa ett maratonlopp och just när man passerat mållinjen så kommer någon och klappar en på axeln och säger "Jaha, ställ upp på startlinjen, nu kör vi igen!". Ja, kroppen är helseg och huvudet likaså, allt som oftast. Känner mig superstel i nacke, axlar och rygg samtidigt som jag inte hinner med att träna eller göra något för att förbättra det hela... Ont har jag och grinig blir jag! Det var ingen som förberedde mig på att kroppen skulle kännas så här efter förlossningen. Ok, jag förstod att det skulle vara tufft men att man skulle åldras sådär en 10 år rent fysiskt, det var jag inte helt införstådd med. Ok, det är självvalt och jag älskar min lille guldklimp högt, givetvis, men faktum kvarstår, jag är slut i rutan. Problemet är att man inte kan ta ledigt. Man är mamma 24 timmar om dygnet. Även om jag lämnar över ansvaret till någon annan en stund så är det svårt att släppa och bara vara Camilla. Alvin finns alltid i mina tankar och frågor som "Har han det bra nu?" och  "Hur går det egentligen?" cirkulerar i skallen på mig. Jag har aldrig varit kontrollmänniska på detta sätt tidigare utan brukar kunna lita på att andra kan göra det jag gör minst lika bra, om inte bättre ;) men nu är det hopplöst... Sedan verkar det som om vissa tror att man är ledig när man är föräldraledig. Jag säger bara NOT!!!! Jag leker, matar och bär omkring hela dagarna och detta utan att ha fått sova en hel natt på 4 månader.... Ja,, kanske inte så konstigt att man är lite trött.

Känner mig dessutom ngt missförstådd av min omgivning just nu... Kommunikationen kunde nog vara bättre men det är inte enkelt när man är trött och småirriterad. Det är lätt att man slänger ur sig både det ena och det andra... Ibland känns det rättså hopplöst faktiskt. Tur att jag har sådana fantastiska vänner som lyssnar och förstår. Det känns så mycket bättre när man har fått ett "Jag förstår." av någon som faktiskt har varit i samma situation som en själv.

Vilken klagosång detta blev. Fast det är nästan lite terapeutiskt att få skriva av sig. Ni får stå ut, ni stackare som läser ;)! Nu måste jag ta tag i allt som ska göras här hemma! Smart att sätta sig och blogga när lilleman faktiskt sover en stund... Är det det som kallas för egentid :)?

KRAM!

I elvisparnas hemland.

Elvispar. De ska bara finnas och fungera, precis som strykbrädor, strykjärn, golvmoppar, dammsugare och annat "fanstyg" som vi behöver för att ro runt vår vardag :). Igår skulle det vispas grädde i det bosarpska residentet. Det visade sig att vår "vips" inte var helt till belåtenhet, det hände i stort sett ingenting med den stackars grädden. Då dök en liten filosofisk tanke upp i mitt huvud, elvispar dem byter man inte ut i första taget. De har man tills dem DÖR! Sedan, när de en dag efter 100 år lägger av, då fattar man verkligen ingenting. Man tittar liksom förvånat på den lilla mickapären och suckar samtidigt som man konstaterar att döden har anlänt.

Någon som absolut inte är död utan i allra högsta grad levande :) är min lilla galenpanna till hund, Yran. För er som inte vet det så är hon en liten, söt, collietjej med stora (alldeles för stora skulle en utställningsdomare säga) mörka rådjursögon och öron som står rakt upp. Collieöron ska tippa, det är extremt viktigt. Jag tror egentligen att en del colliefantaster är övertygade om att hundstackarna dör om inte öronen har en snygg tipp... Ja herregud, vart är vi på väg i den här världen?

Yran har i alla fall en allt annat än ljuv uppsyn när hon ska försöka vakta vår lille son Alvin mot allsköns odjur  som kan dyka upp både här och där. Idag var det ett stackars bi (eller en geting, kan inte riktigt se skillnad på dem alltid) som föll offer för hennes beskyddarinstinkt. Vi sitter i vardagsrummet och hör hur hon far omkring och skäller och verkar allmänt upprörd över något. Vi tar ingen större notis om detta eftersom hon är en livlig och företagsam dam som alltid har något för sig. Till slut går i alla fall husse i huset och ser efter vad hon håller på med. Då visar det sig att Yran har fullt fokus på ett litet flygfä i fönsterkarmen. Hon står med båda framtassarna uppe i fönsterkarmen och verkar högst förgrymmad över det lilla biets förehavanden. Yran har aldrig förr brytt sig om att jaga bin kan jag säga. Vi är övertygade om att hon gjorde det för att skydda lilleman. Hon försöker skydda honom från våra katter också nämligen... När han ligger i vagnen ute på altanen så ligger Yran väldigt ofta precis bredvid och vägrar följa med in. Hon måste helt enkelt ha kontroll på situationen. Otroligt vilka stora uppgifter en liten hund kan ta på sig utan att man har lärt den det. Hon är så klok, min lilla Yran!

Texter till Alvin!

Följande texter skrev jag till min älskade son Alvin inför dopet. Jag läste upp dem samtidigt som vi visade ett bildspel med bilder på Alvin och övriga familjen. Fotot är taget av Petra Ingemansson.

Alvin ca 2 mån. gammal.

En liten filur.

En räv bakom varje öra,
jag undrar om du tänker:
"Vad ska hon nu göra?"
Du är en riktig filur,
med dig har man kul,
ingenting går i dur.
Du kan hålla mojan igång hela natten.
När hon vaknar är hon trött som katten.
När sedan ett leende över hela ditt lilla ansikte spelar,
då är det inget mer som felar.

Till Alvin.

En hand, en fot, en liten tå.

Hur ska jag någonsin kunna förstå,

förstå att du är min att ta ut i världen var dag?

När du kom till oss förändrades ju livet i ett slag.

Du testar din röst och ett leende sprider sig över dina vackra drag.

Du är en ängel som badar i ljus!

Tänk att du har kommit för att sprida glädje här i vårt hus.

Att få följa dig på din väg genom livet 

är någon som vi aldrig någonsin har tagit för givet.

Vi är så tacksamma för den gåva du är,

för dig finns vi alltid här.

Min lilla älskling.

Min lilla älskling, du doftar så gott.

Tänk att du kom till oss till slut. 

Så fantastiskt, så underbart!

All längtan, alla önskningar blev sanna.

Du är en gåva, en skatt utan dess like.

Kärleken inom mig är nästan för stor att bära.

Vilken lycka!

Jag vill bara vara dig nära.

Livets gång.

Igår hade vi dop för Alvin. Det var en vacker ceremoni med fantastisk sång av en av mina fina vänner. Alltihop flöt på väldigt bra och lilleman skötte sig exemplariskt. Till slut blev han så trött av att lyssna på prästen och alla psalmer så att han somnade :). Prästen talade om familjen och dess betydelse för det lilla barnet och det fick mig att börja fundera. Det är lätt att säga att man ska ställa upp för varandra men att verkligen göra det när det gäller är en helt annan sak. Det sägs att det är i perioder av svårigheter och prövningar som man förstår vem som verkligen är ens riktiga vänner. Jag undrar hur det är med familjen. För familjen väljer man ju inte, den föds man med eller får på köpet den dagen man träffar den rätte :). Det går inte att ta för givet att de människor som ingår i familjen faktiskt ska stötta dig när det behövs och glädjas med dig när det går bra i livet. Det är bara att hoppas att det blir så för Alvin, att vi runtomkring honom alltid är där för honom, i motgång såväl som i medgång. Jag tänker i alla fall alltid vara det. Jag trodde aldrig att man kunde älska en annan människa så högt. Det är en mäktig känsla. Kärleken till ett barn är något helt annat än det jag har upplevt tidigare. Den uppfyller mig helt och jag kan nästan bli rädd för styrkan i den. Det är en stark kraft, moderskärleken.

Nu till något annat. Elda har fått valpar :)! Jag saknar henne så himla mycket men jag vet att hon inte kunde få sina bebbar på ett bättre ställe än hos Bettan på kennel Springmist. Det blev 9 stycken valpar och alla är givetvis tingade. Det ska bli såå spännande att följa dem och jag längtar bara till den dag då det är dags för MH :). Hoppas nu bara att dem kommer till människor som förstår att ta väl hand om dem och gärna till folk som vill tävla så att de blir lite meriterade för det tycker jag att Bettan kan vara värd. Hon har fött upp så många fantastiska hundar genom åren och det är inte alltid som det syns på pappret, tyvärr...

Nu ska jag gå och försöka få lite sömn. Nätterna är fortfarande inte så bra när det gäller den biten. Nattningarna funkar däremot bra och det känns fantastiskt för då får vi lite egentid på kvällarna. Det är bara att hålla i när det gäller nätterna, var sak har sin tid.

Kram och godnatt!

/C

TRÖTTT!!!!!!!

Nu kommer det att bli en klagovisa. Jag är helt slut just nu. Känner mig milt deprimerad på kuppen och det är inte likt mig alls. Jag har ingen energireserv alls att ta av och mitt tålamod är ungefär lika stort som en flugas... Ok, jag vet att detta är vanligt och att många småbarnsföräldrar har det så här i flera år men för mig räcker det med 3 månader. Jag har inte sovit en hel natt sedan lillkillen anlände. Två timmar i stöten max. Jag är helt övertygad om att man åldras 10 år med varje barn :(. Sömnbrist är ju en välkänd tortyrmetod.

Jag har dessutom råkat ut för smått sinande bröst och det tror jag beror delvis på att jag är så slutkörd. Katastroftänket är nära kan jag säga när lillen bara vill käka men det inte kommer mer än några droppar... Så blir det utfyllnad med modersmjölksersättning igen. Jag vet itne hur många flaskor med ersättning vi har fått slänga eftersom han lyckas få igång mjölktillförseln ändå till slut allt som oftast. Arg blir han och det hörs...

Som om inte detta var nog så har vi bara en bil just nu. Vi har sålt den ena för att, förhoppningsvis, kunna skaffa en större bil såsmåningom. Så idag ska jag ta bussen in till stan. Det är ju tur att det går bussar här ute i alla fall. Man är bortskämd, jag vet, men jag känner mig så låst. Instängd liksom. Jag vill kunna åka till skogen eller till någon kompis när jag känner för det. Annars blir det baaaara "ta hand om lilleman" hela dagen alltid liksom.

Ja, ja, det blir väl bättre med allt men nu är det lite tufft. Hoppas att jag inte har smittat ner någon med mina svarta tankar... Kram på er som läser! Skriv gärna en kommentar, då skulle jag nog bli på lite bättre humör :).

Jag och Alvin!

Här kommer några bilder från idag. Värdens bästa Alvin! Vilken spjuver han är :). Han vet precis hur han ska linda mamma och pappa kring lillfingret :).Jag hoppas bara för allt i världen att vi kan stå emot hans charm när han börjar testa oss... Jag som alltid har varit kaxig och sagt att jag minsann ska uppfostra mina barn och att de ska veta hur man uppför sig, hm.

Idag...

Vaknade av att Yran (äldsta vovven), klampade upp i sängen och helt kärleksfullt trampade mig i ansiktet... Kände hur klorna grävde sig in i mitt högra öga, yes, vilken drömstart på dagen. När hon sedan tittar på mig med sina stora mörka rådjursögon (jo, collies kan ha sådana ögon) så är allt förlåtet. Min älskade Yremoj! Hon har följt mig i snart 10 år och så mycket har ju hänt under dessa år. Tänk så anpassningsbara de är, våra hundar. Helt plötsligt har hon inte huvudrollen i mitt liv längre. Det ligger en liten småsnarkande underbar  baby och snusar bredvid mig i sängen om morgnarna och Yran pussar honom över hela ansiktet och viftar på svansen allt som oftast. Underbara hund och fantastiska unge :)! Låter som en kliché men den upphörde snart när jag kände hur huvudvärken dundrade på som ett åskväder i mitt huvud... När jag en timme senare, efter frukost, upptäckte att lillkillen hade bajsat ner sig helt så var alla tecken på totalt lyckorus som bortblåsta. Hysteriskt skrikande bebis i kombination med åskväder i huvudet = desperat mamma. Ville bara lämna rummet. Eller varför inte lämna tillbaka honom? Kan man reklamera? Får man ha sådana här tankar om sin älskade son? Hoppas ingen skickar soc på mig... Ibland är det så, trots att man knappt vågar säga det till någon, att man bara skulle vilja gå ut genom dörren och inte komma in förrän han var tyst. Sedan, andra dagar, räcker det med ett brett leende av den lille charmören så är man såld igen och man vill bara vara honom nära, nära. Småbarnslivet i ett nötskal helt enkelt!

Gosiga babyfötter.

Apport!

Det är väl märkligt vad tre timmars barnfritt kan göra med den slitna mammasjälen :). När man dessutom får tillbringa dessa timmar med Bea "the one and only" på apporteringskurs så är ju lyckan gjord för ett träningsfreak som jag. Lilleman (Alvin) är ju självklart med under Petras trygga överinseende. Alvins tankar enligt Petra:

"Nu kommer tant Petra och trattar i mig käk och sedan ska hon gå med mig på den där ljuvliga stigen. Sedan  ska jag sova."

Klockrent! Petra måste vara tidernas barnvakt, alla kategorier :). Det värmer mammahjärtat. Tack än en gång vännen!

Idag på kursen fick vi bl.a. träna apportering på långt avstånd. Något som alltid slår mig när det gäller apportering är att de flesta problem som folk har med den förekommer inom en radie på ca 1 meter från föraren. Det är ofta någon form av avlämningsproblem som ställer till det... Min teori är att vi lägger ett tryck på hunden när den kommer med föremålet, oftast helt omedvetet. Det blir helt plötsligt inte en rolig lek utan ett krav och konflikten ligger nära i faggorna.

Idag kändes mina signaler lite vimsiga och oplanerade och ljuden kom som ett brev på posten :(. Jag måste också ha koll på hur och var jag lägger dummiesarna  som Bea har hämtat. Hon blir väldigt förvirrad när jag lägger ifrån mig dem på marken alldeles bredvid och missförstånd uppstår då oss emellan. Avlämnandena har blivit mycket lugnare och hon kommer direkt in till mig med dummiesarna utan att jag behöver kalla in henne. Jag tycker också att hon var väldigt tyst mellan de olika momenten. Jag har ju tränat in detta som så att jag har klickat när hon har fokus på mig och ser lugn ut, hon får gärna vara i liggande position. Nu har jag lagt in kommandot "tyst" och det verkar funka. Hon provar själv att lägga sig ner nu och vara tyst för att få ett "klick". Härligt!

Lilleman sover fortfarande och mina bröst spänner... Hm. Är det inte det ena så är det det andra :). Undrar om han kommer att sova något inatt??? Jag är så lycklig om jag bara får sova tre timmar i sträck om nätterna. Oftast ligger intervallerna på två timmar, sen är det bröstet som gäller igen. Vi brukar skoja och säga att vi har en riktig "labradorbebis". Jag vet, vi är knäppa men det måste man nog vara för att kunna kombinera ett stort intresse som hundträning med föräldrarollen :).

Over and out!

/C

Minnen...

Igår var jag tillbaka på förlossningen. Jag hade fått en tid med förlösande barnmorska för att gå igenom min förlossning eftersom jag har haft väldigt svårt att hantera denna kaotiska upplevelse. Så nu sitter jag här med flera papper fulla med en massa medicinska termer som beskriver mitt livs största dag... Tänk att det går att beskriva något så livsavgörande och mirakulöst så kliniskt. Helt otroligt egentligen!

Tidsbegreppen har varit helt förlorade för mig under detta dygn och jag har överhuvudtaget inte alls haft något klart begrepp om förloppet den sista timmen. Detta kan ju tyckas väldigt oväsentligt för dig som utomstående men för mig handlar det nog om kontroll, eller rättare sagt om avsaknaden av kontroll. Smärtan tog över helt och ingenting som jag hade föresatt mig att göra blev av. Nu i efterhand har jag börjat förstå att detta är väldigt vanligt när det är första gången. Det var bra att få prata igenom det hela med någon som var med, en gång till. Nu kanske jag kan släppa det som var jobbigt och gå vidare.

När jag gick förbi BB avdelningen så kändes det i hjärtat. En varm och sentimental känsla spred sig inom mig när jag tänkte på min och Alvins tid där. Vi hade det bra där. Inte bara för den röda knappens skull, som H (sambon) påpekade inte fanns hemma :). Min rumskompis var fantastiskt trevlig och vi kallade det för "Bootcamp amning" :). Barnmorskorna "jagade" på oss för att vi skulle amma våra små så tätt som möjligt efter det första dygnet. När en extra nitisk barnmorska kom in först en gång under natten för att se till att min rumskompis skulle amma och sedan, när vi precis hade lyckats komma till ro efter detta, en gång till för att kommendera amning för lille Alvin, då tänkte vi "What the hell is happening??". Efteråt garvade vi så att vi låg dubbla, det var faktiskt det vi gjorde mest av allt under dessa märkliga, livsomvälvande dagar. Tredagarsbluesen som skulle infinna sig skrattade vi bort tillsammans, konstigt nog. Vi var helt höga av hormoner och det tillsammans med att vi verkligen hade funnit varandra gjorde att skrattet tog över helt. Det var som att vara på läger med sina små babys, mysigt värre :)!

Lite om mig...

Jaha, då tillhör jag den bloggande skaran av Sveriges befolkning då :). Vem är då jag? Ja, en kort sammanfattning skulle kunna vara: nybliven mamma till lille Alvin (snart 3 mån.), eller halvgalen hundtränare med vissa ambitioner att tävla med sina djur, eller varför inte, nyförlovad sambo med världens bästa hemmakock, H :). Ja, det finns många beskrivningar som skulle kunna stämma in och många roller man spelar i sitt liv och det är lite det den här bloggen kommer att handla om. Livet, glädjen, sorgen som man upplever som mamma, älskarinna, hundtränare, väninna, you name it!

Jag kan inte lova att jag kommer att skriva varje dag eller ens ofta men när jag skriver så kommer jag att göra det med glädje och det kommer att märkas och förhoppningsvis inspirera eller bara ge igenkänning åt dig som läsare. Så, välkommen in i mitt hörn av världen! Hoppas att du ska trivas :)!

Jag i skogen med barnvagnen i högsta hugg :).